Jag tycker Mikael Wiehe är en av de största svenska låtskrivarna genom tiderna.Det hindrar inte att Wiehe och kollegan Björn Afzelius många gånger har uttryckt vedervärdiga politiska åsikter.
Till exempel får jag nästan kväljningar av Tankar i Havanna från inspelningen från Montmartre 1983, som finns med på nyutgivna livesamlingen Olympiska nätter. Den naiva och/eller förljugna jämförelsen mellan diktaturen Kuba och demokratin Sverige luktar oerhört illa.
"Jag ser inga juvelerare eller pälsmånglare i stan
Jag ser heller inga utslagna eller rädda
Jag ser däremot att alla har arbete och ett eget hem
Jag tänker på hur vi har det därhemma"
De utslagna och rädda satt nog i fängelse allihopa när Afzelius besökte Kuba. Diktaturkramandet är det kors som Wiehe och många ur hans generation får bära. Vissa hanterar sina ungdomssynder väl, andra inte alls eller illa.
Musikaliskt är det desto roligare att höra Olympiska nätter, speciellt när Mikael Wiehe får utrymme för sina kompositioner och sin sång. Kom hem till mej är en svensk klassiker, liksom Victor Jara, Flickan och kråkan, Det räcker nu, Lindansaren, Titanic med flera. Tyvärr får vi inte höra Jakten på Dalai Lama, som jag fortfarande tycker är Wiehes bästa sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar