Inga genvägar

Efter den första halvan av Då kan man lika gärna kittla varandra så börjar jag bli trött alla roller som radas upp, alla citat ur recensioner. Det känns plottrigt. Var är yrkesmannen Allan Edwall? Var är människan?

Men långsamt faller pusselbitarna på plats. Yrkesmannen och människan var omöjliga att skilja åt. För Allan Edwall kom jobbet först. Han var såväl skådespelare som regissör, teaterdirektör, författare och vissångare. Familjen hanns inte alltid med.

Yrket blev ett verktyg för att slåss för det han trodde på: Den lilla människans rätt att inte trampas på av överheten.

Allan Edwall lyckades förbli folklig samtidigt som han höll stenhårt på sin integritet. Inga reklamjobb, inget kändiseri eller hemma-hos-reportage. Han spelade Emils pappa och en rad andra Astrid Lindgren-roller och gjorde det med samma skärpa som han spelade Harold Pinter eller Hjalmar Söderberg. Det var inte tal om att göra det enkelt för sig själv eller se ner på publiken genom att förenkla eller fördumma.

Så här tyckte DN om boken. SvD tyckte nog någonting också, men deras recension verkar inte finnas på nätet.