Maj månads mest spelade

I min Ipod har följande låtar gått varmast under maj månad:

1. I'll Say I'm Sorry Now, Shawn Colvin
2. Bible Black, Heaven & Hell
3. It's A Bitch To Grow Up, Alanis Morissette
4. Ingen ska få se mig när jag går, Magnus Lindberg
5. White As Diamonds, Alela Diane
6. Brothers Under The Bridge, Bruce Springsteen
7. Ghost of The Gang, Indigo Girls
8. Deuce, Kiss
9. Beyond Here Lies Nothin', Bob Dylan
10. Hare nu så bra, Pugh Rogefeldt

Snart dags för The Proclaimers nya

Ett av årets säkraste kort anländer snart till skivbutikerna, The Proclaimers nya skiva Notes & Rhymes. Bandet har en löjligt hög lägstanivå, så det finns inget skäl att tro att du blir besviken. Releasedatum är 16 juni.

Tyvärr verkar Notes & Rhymes inte få normal cd-distribution, eftersom till exempel CDon.se anger att skivan endast finns på import till ett hutlöst pris (489 kronor). Då blir det naturligtvis billigare att själv köpa skivan via Amazon, till exempel.

Vi får hoppas på att Itunes i alla fall säljer den på vanligt sätt. Det är trots allt skillnad på 99 kronor och 489...

Här kan du läsa mer om skivan och hur du förbeställer den via Amazon.

Min kluvna inställning till Springsteen

På torsdag är det dags igen: Bruce Springsteen och The E Street Band spelar i Stockholm. Det blir elfte gången jag ser Springsteen.

Två gånger har han spelat solo, akustiskt, 1996 på Cirkus efter The Ghost of Tom Joad, och 2005 på Hovet efter Devils & Dust.
Bara en gång har jag sett honom utanför Sveriges gränser, 2003 på Giants Stadium i New Jersey, under turnén efter The Rising.

När jag tänker efter har jag egentligen alltid varit kluven till Springsteen och hans konserter. Om man aldrig sett Springsteen får man lätt intrycket av att konserterna är ett enda rasande obrutet party. Kvällspressen späder på den bilden med sina fullständigt onyanserade hyllningar.

I själva verket har jag varit rätt rejält uttråkad på vissa konserter, till exempel Seeger Sessions-spelningen 2006. Andra gånger har det varit långa transportsträckor i spelningarna, till exempel 1999 på Stadion. Tretimmarskonserter är inte alltid en bra sak...

Men visst, topparna är fantastiska. Få om ens några artister når sådana höjder när Springsteen och bandet verkligen är på humör.

Bakom min kluvna inställning ligger också Bruce Springsteens ojämna material på senare år. Jag håller hans två senaste skivor, Magic från 2007 och årets Working On A Dream, som hans mest slätstrukna sedan de märkliga tvillingskivorna Human Touch och Lucky Town från 1992. Som tur är verkar Springsteen ha tagit bort nästan alla låtar från de nyaste skivorna ur spellistan, att döma av de sista konserterna på den nyligen avslutade USA-delen av turnén.

När Johan Croneman är bra...

... så är han riktigt bra.

Sade gör comeback?

Det är nio år sedan Sade släppte sin senaste skiva, Lovers Rock. Nu påstår en webbsida med namnet Sade2009.com att det kommer en ny skiva den 24 november och att hon ska turnera därefter. "Sade will bless us with another classic", hävdas på webbsidan.

Skivbolaget Sony har inte bekräftat om sajten är äkta eller om albumplanerna stämmer.

Samhällsplikt bättre än militär värnplikt

Det är inte så mycket att orda om när det gäller Göran Rosenbergs förslag om en samhällsplikt. Han har rätt i analysen av problemet, liksom om fördelarna med att införa en sådan plikt.

Sedan kanske han överskattar den förädlande effekt den militära värnplikten haft på landets manliga befolkning. Vi ska inte glömma att männen också lärt sig supa, titta på porr och ägna sig åt mobbing och pennalism.

Scott Matthews andra ute nu

I går släpptes Scott Matthews andra skiva, Elsewhere, i Storbritannien. Tyvärr har skivan inte svensk distribution. Inte heller kan man - som svensk medborgare - köpa skivan i MP3-form, vare sig via Amazon, Itunes, 7digital eller Emusic.

Alltså känner jag mig frestad att begå lagbrott och försöka hitta skivan illegalt via nätet. Men jag väljer i stället att betala 489 kronor (!) till CDON.se som importerar skivan via Border.

Scott Matthews första skiva Passing Stranger var en lovande debut. Tyvärr måste man även köpa den via import, fast den finns också digitalt via 7digital.

Joni Mitchells musikaliska testamente

2002 års Travelogue var meningen att bli Joni Mitchells musikaliska testamente. Två år tidigare hade hon spelat in Both Sides Now, orkestrerade versioner av klassiska jazzlåtar, tryfferade med två av Jonis egna sånger, Both Sides Now och A Case of You.

På Travelogue blev det enbart nyinspelningar av klassiska Mitchellåtar, som sträcker sig över hela hennes karriär - från tidiga sånger som The Circle Game, Woodstock och The Last Time I Saw Richard till senare sånger som Cherokee Louise, The Sire of Sorrow och Sex Kills.

Tillsammans med sin förre partner och musikaliske kompanjon Larry Klein tog hon sina sånger och lyckades inte bara spela in trötta nytagningar, utan blåsa nytt liv i dem. Det är inte flåshurtigt eller populistiskt utan tvärtom sökande, prövande. Joni Mitchell sjunger som om hon själv är osäker på hur sångerna egentligen bör tolkas.

Det tog fem år efter Travelogue innan Joni Mitchell återvände från sin musikaliska förtidspension, 2007 släppte hon albumet Shine, en skiva helt klart i samma nivå som senare klassiker som Wild Things Run Fast eller Night Ride Home.

Munkmoras vanartiga ungdomar

... men ungdomar som sprejar ett sådant här budskap på en skolvägg kan inte vara helt hopplösa.

Kajsa Grytts nya video

Videon till Kajsa Grytts nya låt Allt faller, producerad av Jari Haapalainen, finns på Youtube. Låter helt rätt.

Sången kan också laddas ned på Kajsa Grytts hemsida.

Sverigedemokraterna är ett gäng förlorare

Varför blev det inte stora svarta rubriker efter radioprogrammet Kalibers avslöjande om att ledande sverigedemokrater uttalar sig rasistiskt och sjunger med i sånger om mordet på Olof Palme? Det frågar sig Journalistens chefredaktör Helena Giertta i en ledare.

"Beror bristen på uppföljningar på att programmet spelades in med dold kamera? Ja, kanske", skriver Giertta. Eller beror tystnaden på att vi är avtrubbade inför rasistiska uttalanden, undrar hon.

Jag tror varken på den ena eller andra förklaringen. För det första tror jag Kaliber avslöjade det alla redan visste: Sverigedemokraterna har lagt en ytlig polityr över partiet som knappast döljer främlingsfientligheten och rasismen. Vi känner igen lössen på gången.

För det andra tror jag svenska folket är betydligt mer ointresserade av Sverigedemokraterna än vad medierna är. Medan medierna springer runt som äggsjuka hönor och diskuterar hur partiet ska bemötas så tar svenska folket uppståndelsen med upphöjt lugn. Vem har tid och kraft att bry sig om ett gäng förlorare som sitter och sjunger rasistiska visor i en hytt på en Ålandsfärja? Vem vill förknippas med ett sådant sällskap?

Grattis Moz - men gör en bra skiva någon gång

Steven Patrick Morrissey fyller 50 i dag. Grattis, grattis, grattis!

Bortsett från firandet så kan Morrissey tyvärr inte dölja att det är flera decennier sedan han gjorde en riktigt bra skiva. Vauxhall And I är väl hans bästa soloskiva, men även den är hästlängder bakom såväl The Queen Is Dead som The Smiths självbetitlade debut.

Årets Years of Refusal var visserligen piggare än hopplösa Ringleader of the Tormentors och ojämna You Are The Quarry. Men ändå. Gör en bra skiva någon gång, Moz!

Fredriks valchock - raset för Fredrik

Även om valet till Europaparlamentet väntas ha lågt valdeltagande så undrar man ju lite hur Moderaterna kan tappa över 12 procentenheter från en mätning till en annan. Vet Demoskop vad de gör egentligen?

Enligt Demoskop får Moderaterna nu bara 24,1 procent av rösterna. Socialdemokraterna går framåt till 35,9 procent och Piratpartiet får 7,9 procent.

Jag är mest intresserad av om tidningarna nu börjar skriva om "Fredriks valchock" eller "Raset för Fredrik". Nävisstnä, Fredrik Reinfeldt är man. Då skriver tidningarna inte sådana impertinenta rubriker.

PS: Mycket riktigt väljer Expressen rubriken "Reinfeldts skräcksiffror" på förstasidan i dagens tidning som är gjord av döda träd. På webben väljer Expressen rubriken "Moderatraset". DS

Magnus är bäst på egen hand

I Magnus Lindbergs mest springsteenska stunder (Tårar över city, Röda läppar) är det lätt att förstå att han var kattens pyjamas i slutet av 70-talet.

Nu blev det aldrig något brett genombrott, om man inte räknar Grymlings korta framgångsperiod som ett sådant. I stället spelar Magnus Lindberg för de trogna fansen på ett ganska men inte helt fullt Debaser Slussen. Nya skivan Ett eget liv är bra, men många av låtarna är för lika och flyter in i varandra, vilket är problemet även under konserten. Bandet är habilt, men arrangemangen är alldeles för likartade och vare sig keyboard- eller gitarrsolisten klarar av att dekorera sångerna för att göra dem intressantare.

Allra bäst blir det när Magnus Lindberg får ha scenen för sig själv och spela akustiskt. Då går också hans röst - med den där underliga blandningen av styrka, heshet och bräcklighet - fram tydligast.

Konsertens bästa ögonblick är när Magnus Lindberg bara lyckligt tittar ut över publiken och sedan plötsligt duckar för att låta oss ta över sången i Jag kan gå ända till Kina.

Mysigt som en kofta och en kopp te

27 år efter Madness största hit Our House släpper gruppen ett otippat helgjutet album i dag, The Liberty of Norton Folgate.

Det är inga storverk vi talar om, men skivan är lika småtrevligt brittisk som Morden i Midsomer. Möjligtvis utan den kväljande känslan av att vara mitt inne i en turistbroschyr om den engelska landsbygden.

När Madness slog igenom var bandet ett energiskt skaband mitt i nya vågen. I dag är det puttrigt nostalgisk pop i ganska bekvämt tempo som gäller. Det är trevligt någon enstaka gång, men i längden blir det inte särskilt utmanande.

Mästerlig samhällsskildring

Ytligt sett är handlingen i Philip Henshers roman The Northern Clemency hur tråkig som helst. Det är vardagsliv i Storbritannien under tjugo års tid från 1974 och framåt.

I alla de där pedantiskt skildrade vardagshändelserna ligger en djupare beskrivning av det brittiska samhället. Varför är det till exempel viktigt att få till exakt rätt färgnyans när 14-åriga Sandras gymnastikkläder till skolan ska inhandlas? Varför tisslas och tasslas det när familjen Glover för första gången anordnar en fest?

Klassperspektivet ägnas inte jättemycket utrymme, men dimensionen stad-land, och då särskilt Sheffield-London, finns där hela tiden. Dramatiken tycks långt borta, men det finns lika stora känslor och omvälvande händelser i den här romanen som i vilken rysk revolutionsroman som helst.

The Northern Clemency nominerades i fjol till Man Booker-priset (men det var Aravind Adiga som vann för The White Tiger).

Unga väljer oppositionen

Jag måste ha missat något, men jag trodde alla unga röstade på något av regeringspartierna, framför allt Moderaterna.

Men tydligen väljer hela 66,7 procent av väljarna under 30 år något av oppositionspartierna, enligt senaste Sifomätningen. Regeringspartierna får bara 25,2 procent bland samma väljargrupp. Miljöpartiet får 16 procent bland väljare under 30 och Moderaterna bara 14.

Totalt sett får oppositionspartierna 48,7 procent, medan platt-tv-alliansen får 45,1 procent.

Mellanspel

Jag förstår inte varför Steve Earle ska ge sig på Townes van Zandts sånger i det här läget. Earle hade kört fast i alltmer muskulös rock som kulminerade med The Revolution Starts Now 2004, men "comebacken" Washington Square Serenade 2007 bröt det trista mönstret och var både stark och finurlig, med sina experiment med lite nya storstadsrytmer. (Earle bor numera åtminstone delvis i New York.)

På Townes får vi 15 av Townes van Zandts sånger i välartade men ganska trista versioner. Känns som ett onödigt mellanspel när Earle verkade ha funnit ny inspiration.

För Earlefans är skivan naturligtvis ändå oundgänglig, men låt oss hoppas han spelar flest egna låtar under en eventuell turné.

Jag har ordet i min makt...

Jag kan rekommendera Kajsa Ekis Ekmans artikel från DN i går.

Utrikesreporterns glamorösa tillvaro

Lunchen består av Valios yoghurt (blåbär och vanilj), inhandlad på S-market tvärs över gatan.

Konsumeras samtidigt som jag skriver ut en intervju.

Hotell Seurahuone

Till och med utsikten från mitt hotellrum är sjukt pittoresk.

Smakprov från Regina Spektors nya

Regina Spektor har lagt ut låtlistan till nya skivan Far samt ett smakprov, låten Laughing With, på sin Myspacesida.

Laughing With är väldigt spektorsk, jag hoppas även resten av materialet är lika nedtonat och återhållet.

Far - eller Far(t), som Regina Spektor själv kallar skivan - släpps den 24 juni. Låtlistan är som följer:

1. The Calculation
2. Eet
3. Blue Lips
4. Folding Chair
5. Machine
6. Laughing With
7. Human of The Year
8. Two Birds
9. Dance Anthem
10. Genius Next Door
11. Wallet
12. One More Time With Feeling
13. Man of A Thousand Faces

Lovande folk/country

Ibland orkar jag inte med där foträta musikerna som ska sjunga "som i countryns barndom" eller "som den ursprungliga folkmusiken", allting blir så jordigt och rotigt att det känns som att äta kruskakli till frukost, lunch och middag. Alela Diane - fullständigt namn Alela Diane Menig - och hennes musiker spelar akustiskt, men det känns ändå saltare och sötare än många andra försök i folk/country-genren.

To Be Still, som släpptes tidigare i år, är Alela Dianes tredje album och känns just så jordigt och ursprungligt som man kan tänka sig. Mycket gitarr, banjo och fiol. Men hennes röst tillför krydda och flera av sångerna skulle med andra arrangemang platsa hos många mainstreamartister.

Alela Diane kan bli något.

Rart med Basil

Det är lite rart att läsa om och se bilderna från när gänget från Fawlty Towers återförenades - John Cleese (Basil Fawlty), Prunella Scales (Sybil Fawlty), Connie Booth (Polly Sherman) och Andrew Sachs (Manuel, uppenbarligen utan efternamn).

Gänget samlades eftersom en 30-årsjubileumsdokumentär snart ska sändas. Förhoppningsvis även i svensk television, eller åtminstone på BBC Entertainment.

Värdigt

Det börjar bli svårt att minnas den onda tid då recensenterna rackade ned på hårdrocken. På 70-talet hyllade svenska recensenter obegripliga proggband som ingen minns i dag, medan band som Black Sabbath, Judas Priest, Kiss och AC/DC hånades och anklagades för alltifrån satanism till musikalisk inkompetens.

I dag är det givet att hårdrocken bemöts med samma måttstock som annan musik. Kvalitet är kvalitet, oavsett genre. Heaven & Hell, som alltså i praktiken är den Black Sabbath-upplaga som spelade in skivan Heaven & Hell 1980, är bland det mest högkvalitativa genren har att erbjuda. Ronnie James Dio är milsvida överlägsen Ozzy Osbourne som sångare. Geezer Butler och Vinny Appice är en stadig rytmsektion och Tony Iommi på gitarr är så gitarrgudig man kan vara.

Nya skivan The Devil You Know släpptes för ett par veckor sedan och är den första nya studioskivan med denna uppsättning sedan 1992 års Dehumanizer, då under namnet Black Sabbath.

Och det finns absolut ingenting att anmärka på, tvärtom. Det är en ytterst stabil samling heavy metal-låtar med massor av tunga gitarriff och Dios fortfarande vassa stämma över allting. Det kan vara den värdigaste skivan i år.

Min favoritkommunist

Boken Då kan man lika gärna kittla varandra (Atlas) som släpps i mitten av maj beskrivs som den första genomgripande skildringen av Allan Edwall, som person och skådespelare.

Det är journalisten Johan Erlandsson, som till vardags arbetar på Kommunalarbetaren, som debuterar som författare i och med denna bok.

Min förhoppning är att boken inte bara behandlar Edwalls skådespelargärning utan också går in på hans bana som sångare, låtskrivare och författare.

Allan Edwall avled 1997.

Diamanda Galás skakar Södra Teatern

Diamanda Galás är allt annat än "easy listening", allt annat än publikfriande. Hon skriar som besatt, får sin flygel att låta som ett bombplan på väg att störta och sjunger de allra flesta sånger på andra språk än engelska, dramatiskt ljussatt som en Morticia Addams med musikalisk talang. Men Södra Teaterns publik har nog sett henne tidigare, eftersom i princip alla - bänkgrannarna gick efter några låtar - är entusiastiska.

Mellan låtarna i det ordinarie setet säger Galás inte ett ord. Hon dricker bara en skvätt vatten, kastar en blick och nickar lätt för att markera att hon noterat applåderna. Sedan bläddrar hon i noterna och börjar spela och sjunga igen.

Hon spelar bara i en dryg timme, ett urval från Songs of Exile, tonsatta dikter av poeter i exil, alltifrån Paul Celan till Adonis och Henri Michaux. Enda publikflirtarna är ett par av de blueslåtar hon gärna sjunger, See That My Grave Is Kept Clean och 25 Minutes To Go.

Kvällens enda skratt kommer när Galás ska inleda den sistnämnda och förgäves hamrar på en stum tangent, vars pianotråd gick av redan i början av konserten. (Jag trodde först det var någon typ av ljudeffekt.) "What the fuck... I'm sorry...", mumlar Diamanda Galás och börjar spela i alla fall.

Poäng till Lisa Magnusson...

... som riktar en känga åt Malin Siwes korkade krönika här om dagen.

Musikalisk mistlur

De flesta dödsmetallare och andra så kallade "farliga" musiker skulle förmodligen skita knäck om de stötte på Diamanda Galás. Framför allt om de utsattes för hennes enorma röstresurser. Hon bräcker alla gallskrikande rockgubbar lätt som en plätt.

Galás har gjort en karriär på att sjunga om allt mellan himmel och jord, men oftare jord, if you get my drift. Hon är nästan bäst när hon tolkar bluesklassiker som The Trill Is Gone eller See That My Grave Is Kept Clean, men hon är i all sann mening gräns- och genreöverskridande.

I morgon spelar Diamanda Galás på Södra Teatern och inför konserten har Dagens Nyheter påpassligt intervjuat henne.

På Södra Teatern i morgon handlar det om Songs of Exile, tonsatta poeter i exil. I skrivande stund finns det biljetter kvar via Södra Teaterns webbsida.

(Pressbild: Kristofer Buckle)

Musiken borde ges ut igen

Johan von Sydows dokumentär om Mare Kandre sänds i repris i dag, söndag, kl 12.30, och finns också att tillgå på SVT Play.

Jag har aldrig läst något av Mare Kandre, men däremot har jag hört hennes band Global Infantilists. När jag nu återigen lyssnar på skivorna, Global Infantilists från 1982 och A Sense of Belonging från 1983, så kastas jag omedelbart tillbaka till 15-16-årsåldern. Synthljudet på skivorna borde k-märkas.

Men materialet håller bättre än väntat och framför allt imponerar Mare Kandres sång. Okej, lite väl influerad av Siouxsie Sioux, kanske, men helt klart en egen vilja.

Min förhoppning är att Global Infantilists skivor återutges, så att vi slipper sitta och harva med våra repiga vinylskivor.

En mycket god nyhet

I nästa vecka, på onsdag, släpps Yusuf Islams andra album efter comebacken som popsångare. Tidigare var han mest känd som Cat Stevens och nu verkar han vara helt inställd på att riva barriären mellan Islam/Stevens, läs gärna denna intervju i The Sun.

Den förra skivan, An Other Cup, från 2006 var en värdig comeback för en artist som skrivit så många klassiska låtar. En perfekt introduktion till hans karriär är Majikat, liveskivan från 1976 års Earth Tour.

Nya skivan, Roadsinger, utlovas vara ännu mer i traditionell Cat Stevens-stil. Det är en mycket god nyhet.

Oppositionen ökar försprånget

Nu har oppositionen 49,0 procent, medan platt-tv-alliansen har 44,7 procent av väljarsympatierna, enligt Novus. Sverigedemokraterna hamnar i riksdagen, om mätningen blir verklighet, med 4,4 procent av väljarstödet.

April månads mest spelade

De här låtarna har jag spelat mest i min Ipod under april:

1. The Wrestler, Bruce Springsteen
2. Time On Your Side, Emily Jane White
3. Not As We, Alanis Morissette
4. Watching The River Flow, Bob Dylan
5. Constructive Summer, The Hold Steady
6. Ingen ska få se mig när jag går, Magnus Lindberg
7. Love Is A Train, Willie Nile
8. Metal Heart, Cat Power
9. I'll Change, Indigo Girls
10. Give Me That Slow Knowing Smile, Lisa Ekdahl