Varför blev det inte stora svarta rubriker efter radioprogrammet Kalibers avslöjande om att ledande sverigedemokrater uttalar sig rasistiskt och sjunger med i sånger om mordet på Olof Palme? Det frågar sig Journalistens chefredaktör Helena Giertta i en ledare.
"Beror bristen på uppföljningar på att programmet spelades in med dold kamera? Ja, kanske", skriver Giertta. Eller beror tystnaden på att vi är avtrubbade inför rasistiska uttalanden, undrar hon.
Jag tror varken på den ena eller andra förklaringen. För det första tror jag Kaliber avslöjade det alla redan visste: Sverigedemokraterna har lagt en ytlig polityr över partiet som knappast döljer främlingsfientligheten och rasismen. Vi känner igen lössen på gången.
För det andra tror jag svenska folket är betydligt mer ointresserade av Sverigedemokraterna än vad medierna är. Medan medierna springer runt som äggsjuka hönor och diskuterar hur partiet ska bemötas så tar svenska folket uppståndelsen med upphöjt lugn. Vem har tid och kraft att bry sig om ett gäng förlorare som sitter och sjunger rasistiska visor i en hytt på en Ålandsfärja? Vem vill förknippas med ett sådant sällskap?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar