I Magnus Lindbergs mest springsteenska stunder (Tårar över city, Röda läppar) är det lätt att förstå att han var kattens pyjamas i slutet av 70-talet.
Nu blev det aldrig något brett genombrott, om man inte räknar Grymlings korta framgångsperiod som ett sådant. I stället spelar Magnus Lindberg för de trogna fansen på ett ganska men inte helt fullt Debaser Slussen. Nya skivan Ett eget liv är bra, men många av låtarna är för lika och flyter in i varandra, vilket är problemet även under konserten. Bandet är habilt, men arrangemangen är alldeles för likartade och vare sig keyboard- eller gitarrsolisten klarar av att dekorera sångerna för att göra dem intressantare.
Allra bäst blir det när Magnus Lindberg får ha scenen för sig själv och spela akustiskt. Då går också hans röst - med den där underliga blandningen av styrka, heshet och bräcklighet - fram tydligast.
Konsertens bästa ögonblick är när Magnus Lindberg bara lyckligt tittar ut över publiken och sedan plötsligt duckar för att låta oss ta över sången i Jag kan gå ända till Kina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar