En värld där Merit Hemmingson finns kan inte vara helt räddningslöst förlorad

Anders Norudde, Merit Hemmingson och Ola Winkler. Som vanligt i blå ton. Alla konsertbilder jag tar får antingen något konstigt rött ljus eller något blått ljus. Någon gång måste jag gå en kurs.

Det är väl vad jag känner efter Merit Hemmingsons spelning på Fasching i kväll. Underbart! 

När jag såg Hemmingson på Studion i december 2022 så var tändningen på scen och i publiken inte alls så uppenbar som i kväll. Studion, en del av Kulturhuset, är ju en uppenbart mindre charmig lokal än Fasching, där en gammal jazzkatt som Hemmingson så klart känner sig hemma.

Som vanligt har hon med sig Ola Winkler på trummor och Anders Norudde (för kvällen iklädd jazzhatt) på en herrans massa olika instrument. Men det är naturligtvis, främst, för Hemmingsons orgelspel (och bitvisa nynnande, småsjungande) som vi har kommit hit i kväll. Titiyo gästar, på ordlös sång, visslande (!) och maracas.

Vi bjuds på gamla tolkningar av folklåtar, Hemmingsons egna låtar och nya versioner av gamla tolkningar (om det låter rimligt).

All världens ondska, Donald Trump och Jimmie Åkesson och Netanyahu kan dra åt helvete i kväll. Världen har Merit Hemmingson.

Läs gärna min intervju med Merit Hemmingson, den är läsvärd även om den har några år på nacken.