Att Laura Veirs och producenten Tucker Martine gått skilda vägar präglar Veirs kommande skiva.
"My songs knew I was getting divorced before I did", skriver Veirs i ett mejl om nya skivan.
Veirs deltog i en poesigrupp och skrev av sig äktenskapets mödor - flera av dikterna blev till sångtexter för nya skivan.
My Echo är Veirs elfte soloalbum. Skivan släpps 23 oktober. Singeln Burn Too Bright finns tillgänglig nu. En ganska poppig sak.
Värt att notera är att singeln I Was A Fool som släpptes i början av året inte är med på albumet. Eftersom temat är detsamma får den ändå sägas höra till samma sångsvit.
Angel Olsens förra skiva All Mirrors blev hyllad i princip överallt. Det fanns helt klart något där, men jag hade aldrig riktigt tålamodet att fördjupa mig i skivan.
28 augusti släpper Olsen sitt femte album, Whole New Mess. Titellåten kan höras ovan.
Det är nu det blir komplicerat - tydligen är nio av de elva låtarna sådana som förekom redan på förra skivan. De presenteras dock i "skelettartad form" och med ändrade titlar. Det låter inte jättelockande om man inte är ett enormt stort fan av Angel Olsen.
2016 släppte förre Kiss-gitarristen Ace Frehley coverskivan Origins Vol. 1. Nu kommer uppföljaren, följaktligen kallad Origins Vol. 2.
Frehley har hunnit med ett album med originalmaterial mellan de två coverskivorna, 2018 års Spaceman.
Jag är inte jätteförtjust i coverskivor, men vi får väl vara glada över att någon av Kiss-medlemmarna fortfarande släpper skivor.
Första singeln heter Space Truckin' (Deep Purple-cover). I låtlistan i övrigt är väl det mest intressanta att Frehley gör en cover på Kiss-låten She, dock bara som "bonusspår" (lite oklart vad det betyder i streamingens tidevarv).
Tredje singeln inför The Waterboys nya skiva, Good Luck, Seeker, som kommer ut 21 augusti, har precis släppts.
Första singeln, My Wanderings In The Weary Land, var en tillbakablick till hur bandet lät kring millennieskiftet. Andra singeln, The Soul Singer, var en blåsfylld... ja, soullåt, helt enkelt.
Low Down In The Broom är en gammal brittisk folkmelodi som är lätt omskriven av Mike Scott.
Med andra ord verkar nya skivan bli en helt vild blandning av stilar.
Inte ens mitt i semestertider så blir det lugnt på skivfronten. Fredagen bjöd på, framför allt, en intressant trio.
Courtney Marie Andrews har jag skrivit så mycket om, så det är ingen hemlighet att jag har enormt höga förväntningar på Old Flowers. Känns underligt, men förväntningarna svalnade nog faktiskt en aning när jag fick höra hela skivan. Det låter bra, tveklöst, men det är nog också så att singlarna som släpptes i förväg är de klart starkaste låtarna.
Folkmusiklegendaren Shirley Collins återvände - efter 36 års tystnad - med Lodestar 2016. Nu dröjde det bara fyra år till uppföljaren, Heart's Ease. Där blandar 85-åringen nykomponerade spår, med gamla klassiker som Barbara Allen och Canadee-i-o. Om du är trött på musik så har jag svårt att hitta ett mer passande reningsbad för öronen än den här skivan.
Diamanda Galas är inte känd för att smeka lyssnaren medhårs. Nu har hon förvisso gjort ett tämligen lättsmält album, De-formation: Piano Variations - ett enda stycke på 21 minuter. Det är inte bakgrundsmusik, det är inte provocerande atonalt - det är däremot ganska givande. Värt flera lyssningar, om du är Galas-fan.
Förre Weakerthans-mannen John K Samson har en solokarriär som hittills lett till tre album och fyra EP-skivor.
I år har han hittills släppt två singlar. Millennium for All är en hyllning till Winnipegs Millennium-bibliotek. Och en protest mot att biblioteket installerat flygplatsliknande säkerhetsarrangemang, vilket skrämmer bort många besökare.
I går, fredag, släppte Samson den blott 1 minut och 53 sekunder långa Fantasy Baseball At The End of The World. Ett skivsläpp som sammanfaller med starten av Major League Baseball i USA och Kanada. Jag trodde först att låten var en betraktelse över livet under covid-våren, men den skrevs tidigare och framfördes redan under spelningar i fjol.
Lågmälda som de är, så är detta antagligen 2020 års finaste låtar så här långt.
Jag ska erkänna att jag har en dimmig bild av Torsson.
Det spelades bättre boll har jag hört så klart. Och att Torsson kallar sig "fjärde bästa bandet i Lund". Det antyder studentikos humor, en viss sorts putslustighet som jag har lite svårt för.
Men jag förstår ju att det är orättvist, jag måste sätta mig bättre in i deras musik.
21 augusti blir ett bra tillfälle till det, då släpps nya albumet, Sol och måne. Första singeln kan höras på Spotify, Helgon och kriminell.
Eftersom titellåten Gaslighter är en poprökare hade jag väntat mig mer av den varan på The Chicks nya album.
Men det är balladformatet som dominerar totalt på bandets första skiva på 14 år. Ämnet är nästan uteslutande relationer och de skilsmässor som bandmedlemmarna gått igenom. Framför allt Natalie Maines skildrar sitt äktenskaps sammanbrott på ett väldigt öppenhjärtigt sätt.
I Sleep At Night sjunger hon att "my husband's girlfriend's husband just called me, how messed up is that?". På Tights On My Boat konstaterar hon att kvinnan som lämnade sina "tights on my boat" nu kan få mannen hon vill ha. I en intervju med Howard Stern avslöjar Maines att de berömda tightsen faktiskt aldrig fanns, utan är en konstnärlig frihet hon tog sig.
March March är skivans mest politiska sång, en uppmaning till kamp. Och i Julianna Calm Down riktar sig Maines till den unga generationen kvinnor i sin familj och släkt.
Ett album fyllt av sorg, återhållen vrede och ett antal låtar som kommer fungera utmärkt på stadiumturnéer.
Chrissie Hynde och den - nästan - ständige trummisen Martin Chambers har haft många kollegor i Pretenders, efter att James Honeyman-Scott och Pete Farndon lämnade jordelivet alldeles för tidigt.
Huvuddelen av 2000-talet är det James Walbourne (gitarr) och Nick Wilkinson (bas) som stått bredvid Hynde på scenen.
Nu har bandet gjort den obligatoriska återvända-till-rötterna-skivan, med Hate for Sale.
Efter några få lyssningar - skivan kom ut i fredags - kan jag inte hävda att skivan är i nivå med de största klassikerna, men den känns sammanhållen, engagerad och har det lagom stökiga sound som Pretenders ägnar sig åt när de är som bäst.
Bäst? Första singeln The Buzz, som gungar lika fint som Pretenders allra finaste bitar.
Fredag är skivreleasedag och 17 juli bjuder på flera releaser värda att kolla upp.
Tyngst är The Chicks (f.d. Dixie Chicks) som kommer med sitt första album på 14 år. Gaslighter välter säkert både listor och debattsidor. Se videon till senaste singeln Sleep At Night ovan.
Pretenders verkar ha gjort sitt mest inspirerade album på länge. Dessutom låter Hate for Sale nästan som de klassiska 80-talsskivorna.
Jag är dock nästan mest nyfiken på Lianne La Havas som jag inte följt tidigare. Brittiska sångerskan ger ut sitt tredje, självbetitlade album i dag.
Slutligen kan nämnas Gang of Fours EP Anti Hero, en hyllning till gitarristen Andy Gill som gick bort tidigare i år.
Musikfans är ogina mot sina favoritartister. Fansen vill i regel att artisterna ska låta som de alltid har låtit. Eller åtminstone som de lät när de var på topp. Det är en konservativ inställning, men kanske ändå i viss mån förståelig.
Van Halens basist (och son till gitarristen Eddie van Halen), Wolfgang van Halen, släpper snart sin första soloskiva. Han har sagt att han är beredd att möta en "wave of hate" när skivan kommer, för att den inte låter tillräckligt mycket som Van Halen, bandet.
Och jag har klagat mycket på The Waterboys för att deras senaste skivor inte låter som deras bästa. Men det är inte hela sanningen. Jag skulle kunna acceptera ett nytt sound om det fanns någonting annat som grep tag, ett låtmaterial som fångade lyssnaren.
21 augusti släpper The Waterboys sin nästa skiva, Good Luck, Seeker. Den första singeln, My Wanderings In The Weary Land, var en tillbakablick på hur bandet lät på A Rock In The Weary Land, som kom ut 2000. Det var en period som jag gillade.
Nu kommer andra singeln, The Soul Singer, och då är Mike Scott och kollegorna tillbaka i de senaste årens experiment med musikstilar som jag inte är förtjust i. The Waterboys är inte ett band som ska svänga, och ägna sig åt dansmusik. Så fördomsfull är jag, tyvärr.
Irländska Mary Coughlan slog igenom direkt med sina första skivor på 80-talet, Tired and Emotional och Under The Influence. (Som tyvärr inte verkar finnas tillgängliga via digitala kanaler.)
Därefter har karriären gått upp och ner, men hon har stretat på och på senare år bland annat tolkat Billie Holiday.
I höst, 4 september, kommer tolfte studioalbumet, Life Stories. Än så länge verkar det inte finnas någon singel att lyssna på, men det kommer säkerligen.
Det finns olika skolor inom country eller americana eller vad du än vill kalla genren. (Billy Braggs beskrivning av americana som "countrymusik som gillas av människor som gillar The Smiths" är ganska på pricken.)
Margo Price gjorde två album som kändes renläriga i countrygenren, Midwest Farmer's Daughter och All American Made. Det var steel guitars och stompiga bitar till höger och vänster.
Till tredje skivan, That's How Rumors Get Started, som släpptes i fredags, är det uppenbart att hon tagit ett medvetet beslut att bredda sin stil och då förhoppningsvis också nå en större publik.
På nya skivan får vi förvisso sånger som skulle passat väl in på föregångarna, men också bland annat popdängor (Letting Me Down, Heartless Mind) och soulballader (Hey Child, What Happened To Our Love). När vi kommer till sista spåret, I'd Die For You, är det uppenbart att hon lagt det mesta av sin gamla stil bakom sig.
Bon Jovi skulle ha släppt sitt nya album 2020 i maj, men skivan fick skjutas upp på grund av pandemin. Nytt releasedatum är 2 oktober.
Nu kommer tredje singeln från albumet. American Reckoning är dock inte en av låtarna från den ordinarie låtlistan på skivan, utan den får du bara om du köper den så kallade deluxe-editionen.
Jag har förvisso inte riktigt hängt med, men Bon Jovis röst verkar ha förändrats - jag känner inte igen honom på American Reckoning. Han låter som om han försöker härma John Mellencamp eller Bruce Springsteen, i stället för att vara den pudelrockare vi alla älskar, som sjunger Desmond Child-refränger tills korna går hem.
Nashville är en minst lika hård plats att slå igenom på som Los Angeles eller New York. Kanske ännu hårdare.
Hailey Whitters hade släppt skivan Black Sheep på egen hand, men ville ha ett skivkontrakt för nya skivan, The Dream. Hon fick nej från alla, med motiveringar som sällan hade med musiken att göra.
Till slut bestämde hon sig för att förbli självständig, med egna etiketten Pigasus, med samarbete med Big Loud Records och Songs & Daughters.
Ursprunglige Kiss-trummisen Peter Criss håller en låg profil nu för tiden. Hans senaste album kom ut 2007 och han gjorde sina - åtminstone annonserades de så - farvälspelningar 2017.
Detta har gjort att varje litet livstecken som dyker upp hälsas med stort jubel från anhängarna.
Här om dagen fick vi ett sådant livstecken, Criss sjöng - med skivan spelande i bakgrunden - en av låtarna, Don't You Let Me Down, från hans första soloskiva som kom ut 1978.
Musikaliskt ingen stor upplevelse, kanske, men det är inte heller poängen. Poängen är att Peter Criss verkar må bra, vid 75 års ålder.
Vad gör du när din arbetsgivare/chef/kollega/vän går och dör?
Om arbetsgivaren etc. är Tom Petty och du är gitarristen Mike Campbell så kan du bli medlem i ett annat av världens största band, Fleetwood Mac.
Och sedan kan du starta ett nytt band, tillsammans med gitarristen Jason Sinay, basisten Lance Morrison och trummisen Matt Laug.
Dirty Knobs debutalbum Wreckless Abandon skulle ha kommit ut 20 mars, men sköts upp på grund av pandemin, till 18 september. Nu har albumet skjutits upp igen - till 20 november.
Av titellåten att döma är albumet väl värt att hålla koll på.
Manic Street Preachers gitarrist och sångare James Dean Bradfield släpper sitt andra soloalbum, Even In Exile, 14 augusti. Det är 14 år sedan förra soloalbumet, The Great Western.
Nya skivan har texter av walesiske poeten och pjäsförfattaren Patrick Jones - bror till basisten i Manic Street Preachers, Nicky Wire. Skivan är inspirerad av chilenske musikern/aktivisten Victor Jara.
Brittiska Lianne La Havas har inte stressat fram sin karriär - första albumet kom 2012, andra 2015 och nu, fem år senare, kommer album nummer tre.
Nya skivan är döpt efter henne själv, vilket ju brukar vara ett tecken för ett slags omstart av karriären. (I Sverige brukar vi alltid exemplifiera med Peter LeMarc, som kändes som en debutskiva men i själva verket var hans femte album.)
La Havas har redan släppt fyra singlar inför nya albumet. Ovan kan du höra Can't Fight och på Spotify kan du höra de övriga.
Mitt engagemang för Pink Floyd och dess ex-medlemmar har varit i avtagande. På den tiden jag brydde mig mer var jag definitivt i Roger Waters-lägret. Gilmour är en fantastisk gitarrist, det går inte att komma ifrån, men jag tyckte de senare Pink Floyd-skivorna var urvattnade.
Roger Waters håller en relativt hög profil och skulle ha turnerat i år, om det inte vore för covid-19.
Gilmour ligger mer lågt. Men i dag släpper han sin första nya låt på fem år, Yes, I Have Ghosts.
Den är skriven med inspiration från hans fru Polly Samsons novell, A Theatre for Dreams, och dottern Romany Gilmour gästar på harpa och sång.
Låten skulle ha varit en del i en föreställning baserad på Samsons texter, men covid-19 ställde in även de planerna.
The Go-Go's är den osannolika sagan om ett band som kom fram via Los Angeles punkscen och sedan erövrade topplistorna och arenorna. Deras förmodligen mest kända låtar är Our Lips Are Sealed, We Got The Beat och Vacation. Deras fjärde och senaste album God Bless The Go-Go's släpptes 2001.
1 augusti har dokumentären om The Go-Go's premiär på Showtime (oklart om den kommer att kunna ses i Sverige och i så fall hur).
The Go-Go's passar på att släppa sin första nya låt på 20 år. Club Zero släpps 31 juli.
