Diamanda Galás släpper nytt album

24 juli släpper Diamanda Galás nya albumet De-formation: Piano Variations.

Det är ett egenskrivet stycke för solopiano, inspirerat av det expressionistiska diktverket Das Fieberspital av tyske poeten Georg Heym, 1912.

Läs mer och beställ här.

Liveskiva från Thåström

Mycket riktigt var det en ny skiva som Thåström puffade för i sitt Facebookinlägg som jag nämnde i gårdagens inlägg. Klockan 2 på natten, öppet fönster... heter liveskivan som släpps 15 maj.

Tyvärr är det en liveskiva snarare än en ny studioskiva, som i alla fall jag hade varit betydligt mer intresserad av. Min värsta motvilja för Thåströms senare del av karriären avtog lite med 2017 års skiva Centralmassivet. Till exempel Old Point Bar och Körkarlen var riktigt bra låtar.

Live tycker jag dock Thåström lätt blir malande, utan nyanser. Jag förstår att stilen är medvetet vald för att nå en viss effekt, det fungerar bara inte på mig.

Thåström har som soloartist släppt två liveskivor tidigare - live-ep:n Thåström på Röda sten (2003) samt Som jordgubbarna smakade... (2012).

Thåström släpper nytt 15 maj?

Thåström har på sin Facebooksida lagt upp ett klipp med datumet 15 maj 2020.

Eftersom 15 maj är en skivsläppsfredag (skivor släpps numera rutinmässigt på fredagar, undantagen är få) så är det inte osannolikt att det handlar om en ny skiva.

I klippet visas en hand som skriver Kl 2 på natten... öppet fönster. En möjlig albumtitel? Alternativt så vill Thåström att vi öppnar fönstret kl. 2 på natten... Varför inte, i mitten på maj bör väl temperaturen vara hyfsat behaglig i alla fall.

Cherie Currie släpper långsamt producerat album

The Runaways-sångerskan Cherie Currie har jobbat på sin senaste skiva ända sedan 2010, tillsammans med producenten, Guns'n'Roses-trummisen Matt Sorum.

Av olika skäl fick materialet vänta medan Cherie Currie släppte soloskivan Reverie (2015) och samarbetet med Brie Darling (The Motivator, 2019).

Nya skivan heter Blvds of Splendor och släpps i morgon, tisdag 28 april. Förutom tidigare nämnda Sorum gästspelar bland andra Billy Corgan, Slash och Juliette Lewis.

Se Wilmer X spelning på KB i efterhand

På lördagskvällen spelade Wilmer X på ett folktomt Kulturbolaget i Malmö.

Uppslutningen var dock god på Facebook och Youtube.

Ovan kan du se spelningen i efterhand. Donationer till bandet, Kulturbolaget och filmteamet kan ske via Swish, 123 028 94 88, eller Paypal, wilmerx@kulturbolaget.se

Vitaminpillret vi alla behöver nu

Jag har redan puffat två gånger för Alice Bags skiva Sister Dynamite, hennes tredje (eller fjärde, om man räknar Alice Bag & The Sissybears som pressades i endast 500 ex, 2017) soloskiva. LA-punkbandet Bags, där hon blev känd, släppte bara två singlar.

Jag skrev om första singeln Breadcrumbs här och om tredje singeln Spark här. Och ovan kan du höra andra singeln, Sister Dynamite, titellåten från skivan.

Det finns ett skäl till att jag tjatar och det är att vi just nu verkligen behöver Alice Bags vitaminrika pop-punk. Eller möjligtvis punk-pop.

Om ni inte tror mig så går det bra att se KEXP-spelningen nedan också:

Ny singel av Anna Järvinen

I morgon, fredag, släpps Anna Järvinens nya album Vestigia Terrent.

Första singeln, Psalm, har nu fått en uppföljare, kallad Melodifestival.

Ingen av singlarna är några storverk, men i ett albumsammanhang kan de nog vara trevliga.

Tredje singeln från Psychedelic Furs nya album

Som så många andra så har Psychedelic Furs skjutit upp sin nya skiva - Made of Rain har flyttats från 1 maj till 31 juli.

Det hindrar inte bandet från att släppa tredje singeln från skivan, No One, som du kan höra ovan.

De två första, Don't Believe och You'll Be Mine, fick mig att hoppa jämfota eftersom det kändes som att det var 1982 igen och postpunken lever. (Jag försöker att inte vara nostalgisk, men postpunk är en genre som får mig att sucka och minnas tillbaka till 1979-1984, cirka.)

Plaskett och Hamell satsar på kvantitet

Två av mina favoritmusiker som nästan ingen refererar till i Sverige är Joel Plaskett från Halifax i Kanada och Ed Hamell, artistnamn Hamell On Trial, från Ossining, norr om New York City.

De har det gemensamt att de ibland satsar på kvantitet och hoppas att kvaliteten blir en logisk följd.

Ed Hamell spelade 2009 och 2010 in en sång per dag i minst 116 dagar (troligen längre, men det var så långt jag hittade dokumentation). Varför? "Ya never fucking know", var hans motivering. Med andra ord; om du bara fortsätter producera, så kan det komma guldkorn.

Sedan gick han igenom de 100 första låtarna, valde ut 15 och gav ut albumet 15 of 100. Resultatet? Jodå. Några guldkorn, t ex Ode To Parents At The Bus Stop. Några bra låtar. Totalt sett ett helt okej album, men inget av hans bästa (som t ex Choochtown eller Tough Love). 15 of 100 verkar tyvärr inte finnas tillgänglig längre, vare sig via Hamells egen sajt eller någon av de digitala kanalerna.

I skrivande stund har Hamell skrivit sex låtar på sex dagar och han ska skriva 15 på 15 dagar.

"For my part, I've decided to write a song a day for the next 15 days and possibly showcase ostensibly what would be my next record (The Pandemic Songs?) in a 5th Facebook live concert in 3 weeks time. There, I said it. An ambiguous commitment if you will", skriver Hamell på Facebook.

Joel Plaskett å sin sida gav 2009 ut albumtrilogin Three. Där han dessutom försökte få låttitlarna att ha tre ord (Beyond, Beyond, Beyond eller Rewind, Rewind, Rewind, till exempel).

I fredags släppte han 44, fyra skivor med totalt 44 låtar, för att fira hans sista dagar som 44-åring (han fyllde 45 i lördags).

Jag har bara hunnit lyssna på de 44 låtarna en gång hittills och vet inte riktigt om Plaskett lyckats, men ambitiöst är det...

Skivsläpp skjuts upp på grund av coronasituationen

Den digitala utvecklingen har sannolikt bidragit till att färre skivreleaser skjutits upp, på grund av coronasituationen, än vad som kunde varit fallit. Det krävs trots allt ingen större logistik för att släppa något digitalt.

Men ett antal album har ändå fått nya releasedatum, jag försöker hålla listan på bloggens startsida uppdaterad när det kommer ny information. Av dessa kan t ex nämnas, i ordning efter nya releasedatum.

Indigo Girls flyttar Look Long från 24 april till 22 maj.

Sparks håller fast vid digitalt releasedatum 15 maj för A Steady Drip, Drip, Drip men 3 juli blir släppdatum för fysiska exemplar.

Margo Prices nya skiva That's How Rumours Get Started släpps 10 juli (i stället för 8 maj).

24 april skulle Rufus Wainwrights album Unfollow The Rules ha släppts - 10 juli blir nytt releasedatum.

The Pretenders album Hate for Sale flyttades till 17 juli, från ursprungliga 1 maj.

Alanis Morissette har flyttat Such Pretty Forks In The Road till 31 juli (från 1 maj).

The Psychedelic Furs skulle ha släppt Made of Rain 1 maj, men nytt datum är 31 juli.

Deep Purples nya skiva Whoosh! skulle ha släppts 12 juni, där är nya datumet 7 augusti.

Dixie Chicks skulle ha släppt Gaslighter 1 maj, men nu är albumet uppskjutet utan att ett nytt datum har meddelats.

Ulf Lundell släpper Bernsspelning

Ulf Lundell gjorde två julkonserter på Berns 22-23 december i fjol. Nu verkar det sannolikt att sommarturnén ställs in, men något definitivt besked har inte kommit ännu.

Nu har Lundell lagt ut Bernsspelningen från 22 december på Spotify och Apple Music.

När man lyssnar på Spotify så känns spelningen lite långrandigare än jag minns den som på plats. Vilket väl bara bevisar att konserter är roligare live.

Att albumet heter Rockhead Live #1 Sthlm Berns 22 dec. 2019 gör att man hoppas på att det kommer fler livespelningar i serien.

Tredje singeln från Alice Bags kommande skiva

I nästa vecka, fredag 24 april, släpps Alice Bags nya skiva Sister Dynamite. Sedan tidigare har singlarna Breadcrumbs och Sister Dynamite släppts.

Nu har tredje singeln inför albumet kommit ut. Den heter Spark och kan höras ovan.

Alice Bags förra album Blueprint var en av 2018 års bästa skivor.

Nytt smakprov från årets bästa skiva

Det kanske är att ta ut saker och ting i förskott, men jag misstänker redan nu att Old Flowers av Courtney Marie Andrews kan vara årets bästa skiva.

Första singeln If I Told är en mörk, långsamt verkande historia som fascinerar.

Nya singeln Burlap Strings är minst lika effektiv, även den melankolisk, men kanske något ljusare i nyanserna. Burlap Strings har dessutom en fin video, se ovan.

Old Flowers släpps 5 juni. Påminner också om Andrews karantänkonsert.

15:e albumet från Eva Dahlgren

28 augusti släpper Eva Dahlgren nya studioalbumet Evalution.

Det är fyra år sedan föregångaren Jag sjunger ljuset. Den hade i sin tur dröjt hela nio år sedan Petroleum och tång.

Min Eva Dahlgren-lyssning har gått i vågor. Jag följde henne i början på 80-talet, under album som För väntan, Tvillingskäl och Ett fönster mot gatan. Sedan när hon fick sitt stora genombrott så hade jag redan gått vidare. Började däremot lyssna igen när hon släppte Petroleum och tång.

På fredag, 17 april, kommer första singeln En liten sång om flykt.

Albumet är producerat av Johannes Berglund.

Bästa karantänunderhållningen hittills

Plötsligt ägnar sig alla åt livesändningar från frivillig eller ofrivillig karantän. Trots att man borde ha mer tid så missar jag de flesta föreställningarna. Men några artister har jag försökt följa.

Jag såg i alla fall två av Hamell On Trials fyra föreställningar på Facebook. Den sista plågades av tekniska problem och avbröts några gånger. Det är lite snårigt att hitta, men samtliga konserter ska finnas tillgängliga via Hamells Facebooksida.

Bäst av alla hittills har Courtney Marie Andrews varit, vars konsert jag såg i efterhand. Delvis handlar det om att hennes musik och personlighet lämpar sig för det lågmälda, intima i en akustisk föreställning. Dels handlar det om att hon har gjort några av de bästa skivorna de senaste åren.

Jag ser mycket fram emot hennes nya skiva, Old Flowers, som kommer ut 5 juni. (Och sedan kan man drömma om att Sthlm Americana-festivalen blir av 13-14 juni, men det är naturligtvis inte sannolikt.)

Se konserten ovan.

Kvartalsrapport

Jaha, faktum är att första kvartalets planerade skivsläpp i stort sett kunde genomföras. Visst är det några skivor som har flyttats fram på grund av coronasituationen, men det var inga releaser jag bryr mig nämnvärt om.

Däremot blev lanseringsfasen för flera artister klart påverkad, med både promotion och turnéer som fått flyttas.

Början på året brukar sällan innehålla årets viktigaste eller mest minnesvärda releaser, även om artisterna nu gärna sprider ut sig mer i stället för att klumpa ihop alla släpp under september-oktober-november.

Så vad säger vi om Q1 2020? Mina förväntningar på Caroline Rose och Lilly Hiatt var gigantiska, men det säger sig självt att album som Loner och Trinity Lane nästan är omöjliga att följa upp. Två av de bästa skivorna som gjorts under 2010-talet. Det går bara att misslyckas.

Nu skulle jag inte säga att Superstar eller Walking Proof är misslyckanden, men det är inte heller några klockrena skott i krysset. Walking Proof kommer nog ta sig, men Superstar är lite för mycket av ett avsteg för min del. Jag var väldigt förtjust i Caroline Roses gitarrspel på Loner, som lånade väldigt mycket från psychobillygenren. Superstar är nästan bara synthar, vilket jag kan tycka känns lite blekt.

Maria McKees comeback med La Vita Nuova är årets hittills bästa skiva, men också ett verk som är krävande. Det känns som att du går miste om något om du inte är väldigt koncentrerad när du lyssnar.

I avdelningen småtrevliga skivor, men inga storverk, kan vi lista Bill Fays Countless Branches, Basia Bulats Are You In Love? och Pet Shop Boys Hotspot.

En positiv överraskning är Pablo Dylans första fullängdsalbum, Notes from Columbia. Som bekant så bytte Pablo Dylan totalt fot och gick från rap till att låta som sin farfar. Det har resulterat i viss backlash från Dylanologerna, som anklagar Pablo för att vara ännu en "Dylan knockoff". "Who needs another Wallflowers", är en annan fråga som dyker upp, med hänvisning till Jakob Dylans (en av Bobs söner, farbror till Pablo) gamla band.

Men jag kommer inte ifrån att jag tycker skivan är klart lyssningsvärd, oavsett hur mycket den påminner om farfar Bob.

Tredje albumet från Blues Pills

Det var en glad överraskning för mig att Blues Pills är på gång med sitt tredje studioalbum.

Jag har gillat allt de gjort och lyssnade väldigt mycket på liveskivan Lady In Gold - Live In Paris som kom 2017.

Nu kommer första studioskivan på fyra år - en ganska lång lucka under vilken bandet bland annat bytt gitarrist, Dorian Sorraux lämnade under "fredliga former" och Zack Anderson gick över från bas till gitarr.

Ny skivan heter Holy Moly! och släpps 21 augusti (framflyttat från 19 juni). De två första singlarna kan höras ovan.

Steve Forbert ger ut ny skiva

Det är kul med de här gamla veteranerna som kommer in i någon slags andra andning - Wille Nile är en sådan artist, Steve Forbert är en annan. Plötsligt kommer album vart eller vartannat år, när det förut varit tyst i flera år.

Steve Forberts senaste, säg, tre skivor har kanske inte varit några storverk, men det är alltid värt att låna ett öra åt mannen som nästan blev megastor på 70-talet, efter Romeo's Tune.

Första singeln från nya skivan heter Good Time Charlie's Got The Blues.

Albumet heter Early Morning Rain och släpps 1 maj.

Randy Newman ger goda råd i coronatider

Vad behöver vi i dessa tider om inte Randy Newman som sjunger en sång om hur vi ska bete oss? På det sätt som bara han kan.

Newman har en Europaturné inbokad som fortfarande inte är officiellt avbokad, men låt oss säga att det är totalt osannolikt att han spelar på Cirkus 17 maj.

Och därmed blir det tredje gången gillt som jag har biljetter till Randy Newman och konserten blir inställd... Nu kanske man inte ska gnälla just den här gången, dock.

John Prine 1946-2020

Countrylegendaren John Prine har avlidit, 73 år gammal, efter att ha drabbats av coronaviruset. Prine hade inga lätta senare år, han drabbades av cancer i två omgångar.

Jag själv hade ingen som helst koll på Prine när jag - enda gången - såg honom live. Det var Concert for A Landmine Free World i Annexet 2002, med en laguppställning som var helt osannolik egentligen - Elvis Costello, Emmylou Harris, Steve Earle, Nanci Griffith och så - John Prine.

Det stora jubel som bröt ut varje gång Prine inledde någon av sina låtar gav en aning om hur populär han var, lite i skymundan av övriga storfräsare på scenen.

Alla verkar också ha slagits av John Prines vänlighet. Paul Stanley i Kiss skriver på Twitter att han hälsade på Prine:

"I remember meeting him and thinking he mistook me for someone else, because he was so incredibly friendly. A genuinely nice person and a huge talent."

Ossler har ny musik på gång

Pelle Ossler väntas släppa ny musik inom kort.

I "senare delen av april" kommer en singel, enligt en Facebookuppdatering.

"... en historia från Bretagnes yttersta postering. En karg ö i Atlanten. Någon tar sig dit med hopp om att den obönhörliga, salta ostanvinden slutligen ska blåsa bort röran han försatt sig i."

Singeln Keltiska havet ska följas av ett nytt album, men de detaljerna är ännu lite oklara.

Anders F Rönnblom släpper andra volymen av Blärk!

Anders F Rönnblom är mer produktiv än kanske någonsin under sin karriär.

Möjligtvis var han lika produktiv förr, men när han låg på storbolag så behövde bolaget säga okej till releaserna. Nu rattar han allt själv, såvitt jag begriper. Försäljningssiffrorna är garanterat mindre, men Rönnblom får väl behålla en större del av kakan.

I fjol släpptes Blärk! Nya fosterlandssånger och 24 april kommer den andra volymen - Blärk! Ballader och mysterier.

Första singeln heter Klockfrekvensen och kan höras via Spotify.

Ekblad-duett signalerar ny skiva från Iiris Viljanen

8 maj släpper Iiris Viljanen sitt tredje album. Titeln är Den lilla havsfrun.

Jag vet inte om titeln anspelar på seglingsepisoden i låten Landsort som släpptes i fjol.

Första singeln heter Sordin och är en duett med Stina Ekblad. Tydligen är Viljanen och Ekblad uppväxta i grannbyar, bara 4 kilometer från varandra (fast Ekblad lämnade naturligtvis byn tidigare).

Laura Veirs klarar sig även med svajigt ljud - och ger ut ny skiva

Laura Veirs bjöd på en ytterst fin hemmakonsert på torsdagskvällen, svensk tid.

Så himla synd att hon inte investerade lite mer tid (eller pengar) i att ordna en vettig ljudupptagning. Bitvis var ljudet väldigt svajigt.

Likväl var det en nästan perfekt låtlista och konserten hade den - för mediet - bekväma längden på cirka 50 minuter. Veirs verkar ha tänkt till kring hur mycket man orkar framför en dator eller surfplatta.

Och på slutet fick vi se sönerna, hunden och en vän till familjen. (10-åriga sonen Tennessee var aktiv i chatten med utrop som "She's my mom!".)

Och hon bjöd på en nyhet - en ny skiva kommer 23 oktober. Vi fick inga fler detaljer än så men rimligtvis ingår nya sången I Was A Fool på skivan.

Första albumet på åtta år från Fiona Apple

Det var 2012 som Fiona Apple släppte senaste albumet The Idler Wheel Is Wiser Than the Driver of the Screw and Whipping Cords Will Serve You More Than Ropes Will Ever Do.

Hon och Neko Case - som året efter släppte The Worse Things Get, the Harder I Fight, the Harder I Fight, the More I Love You - tävlade uppenbarligen om att ha långa albumtitlar.

Apples nya skiva Fetch The Bolt Cutters släpps 17 april. Någon singel har ännu inte släppts, men ett ytterst kort utdrag (gissar jag?) kan höras ovan.