Kvartalsrapport

Jaha, faktum är att första kvartalets planerade skivsläpp i stort sett kunde genomföras. Visst är det några skivor som har flyttats fram på grund av coronasituationen, men det var inga releaser jag bryr mig nämnvärt om.

Däremot blev lanseringsfasen för flera artister klart påverkad, med både promotion och turnéer som fått flyttas.

Början på året brukar sällan innehålla årets viktigaste eller mest minnesvärda releaser, även om artisterna nu gärna sprider ut sig mer i stället för att klumpa ihop alla släpp under september-oktober-november.

Så vad säger vi om Q1 2020? Mina förväntningar på Caroline Rose och Lilly Hiatt var gigantiska, men det säger sig självt att album som Loner och Trinity Lane nästan är omöjliga att följa upp. Två av de bästa skivorna som gjorts under 2010-talet. Det går bara att misslyckas.

Nu skulle jag inte säga att Superstar eller Walking Proof är misslyckanden, men det är inte heller några klockrena skott i krysset. Walking Proof kommer nog ta sig, men Superstar är lite för mycket av ett avsteg för min del. Jag var väldigt förtjust i Caroline Roses gitarrspel på Loner, som lånade väldigt mycket från psychobillygenren. Superstar är nästan bara synthar, vilket jag kan tycka känns lite blekt.

Maria McKees comeback med La Vita Nuova är årets hittills bästa skiva, men också ett verk som är krävande. Det känns som att du går miste om något om du inte är väldigt koncentrerad när du lyssnar.

I avdelningen småtrevliga skivor, men inga storverk, kan vi lista Bill Fays Countless Branches, Basia Bulats Are You In Love? och Pet Shop Boys Hotspot.

En positiv överraskning är Pablo Dylans första fullängdsalbum, Notes from Columbia. Som bekant så bytte Pablo Dylan totalt fot och gick från rap till att låta som sin farfar. Det har resulterat i viss backlash från Dylanologerna, som anklagar Pablo för att vara ännu en "Dylan knockoff". "Who needs another Wallflowers", är en annan fråga som dyker upp, med hänvisning till Jakob Dylans (en av Bobs söner, farbror till Pablo) gamla band.

Men jag kommer inte ifrån att jag tycker skivan är klart lyssningsvärd, oavsett hur mycket den påminner om farfar Bob.