Lunch Lady - för postpunknostalgiker

Det är svårt att tro att Lunch Lady är ett nutida band från Los Angeles, när det låter som om de spelat in skivan 1981 i någon betongförort till London.

Rachel Birke (sång) och Juan Velasquez (gitarr) bildade Lunch Lady när deras tidigare band Abe Vigoda och Heller Keller inte riktigt kom någon vart.

Enligt egen utsago är deras musik "ett kärleksbrev till kitsch", vilket jag tycker låter ganska missvisande. Jag associerar åtminstone inte brittisk postpunk till kitsch.

Debutalbumet Angel - som släpptes i går - är klart hörvärt.

Colvins covers är makalösa

Shawn Colvin har gjort en rad minnesvärda egna låtar, ofta med låtskrivarpartnern John Leventhal.

Men hennes andra gren är covers. Dels har hon gjort flera renodlade coverskivor, dels brukar hon slänga in covers på sina "vanliga" album eller som B-sidor på singlar.

Som covermakare är hon både en artist som sjunger jättekända artisters låtar (Bob Dylan, Paul Simon, Tom Waits), men också en som pekar ut de där glömda artisterna (Judee Sill, Roly Salley, Willis Alan Ramsey, Chris Whitley).

Och det är väl framför allt för den senare aspekten som jag gillar Colvin. Hon har fått mig att hitta artister som jag kanske inte skulle ha hittat.

Jag lyssnade bara sparsamt på hennes senaste coverskiva Uncovered när den kom ut, 2015. Jag tyckte skivan kändes lite trött.

Men om man hänger i, så upptäcker man ofta guldkorn även efter några år. Således tycker jag hennes versioner av The Bands Acadian Driftwood och Creedence Clearwater Revivals Lodi är mästerliga. Du ska aldrig underskatta en begåvad coversångerska.

Och - såklart - hon gör tricket även på Uncovered, slänger in Robert Earl Keens Not a Drop of Rain. En artist jag aldrig hört talas om, men som visar sig ha en klart intressant katalog (och fortfarande är verksam, även om det går längre mellan skivorna).

Höstens intressantaste skivor

Snart är det september och därmed högsäsong för skivsläpp, som ju hösten normalt är.

Vilka är då de mest intressanta släppen som väntar? Jag ser mest fram emot dessa:

30 augusti: Ezra Furman, Twelve Nudes
Efter fjolårets Transangelic Exodus har Ezra Furman hunnit släppa en EP-skiva med coverlåtar. Nu kommer enligt egen utsago - och av smakproven att döma - en punkig historia.

6 september: The Highwomen, The Highwomen
Med Brandi Carlisle i spetsen är supergruppskvartetten redan hyllad, efter att bland annat ha sjungit Fleetwood Mac hos Jimmy Fallon och tillsammans med Dolly Parton på Newport Folk Festival.

20 september: Brittany Howard, Jaime
Jag har alltid varit lite tveksam till Alabama Shakes, vet inte riktigt varför. Men de första låtarna från Jaime, Brittany Howards första soloalbum, gör mig inte tveksam utan lyrisk.

27 september: Anders F Rönnblom, Blärk! Nya fosterlandssånger
Sveriges stabilaste rocktrubadur (formtopp i 50 år) kommer med ny skiva. Ingenting talar för att den är annat än jättebra.

27 september: Stefan Sundström, Domedagspredikan
Stefan Sundström tillbaka på skiva efter fem år. Härligt!

15 november: Juliana Hatfield, Sings The Police
Jag älskar Juliana Hatfields album Weird från tidigare i år. Nu kommer hon med sina egna The Police-tolkningar.

Folkmusik med temperament

Det mest intressanta med The Waterboys nu för tiden är violinisten Steve Wickham.

Dels var hans andra soloskiva, Beekeeper, en av 2017 års bästa skivor. Dels är Wickham en del av NoCrows, ett folkmusikband som varit aktivt i många år. NoCrows bygger bland annat på det faktum att bandmedlemmarna har olika bakgrund - Irland, Schweiz, Ryssland, Spanien... "A dynamic folk orchestra", beskriver de sig själva som.

NoCrows släppte tidigare i år liveskivan Escape, som är en bra introduktion om du aldrig hört bandet tidigare. Många traditionella irländska sånger, men även t ex Swedish Polka.

Inga revolutioner, men klart småtrevligt.

Ny coverskiva med Tom Waits-låtar

Det saknas inte Tom Waits-covers där ute. Scarlett Johansson gjorde en hel skiva med Tom Waits-låtar, Anywhere I Lay My Head. Holly Cole likaså, Temptation.

Step Right Up från 1995 är en av de bästa skivorna med olika artister som sjunger Waits, bland annat en gripande version av Martha av Tim Buckley.

New Coat of Paint från 2000 samlade alla möjliga alternativa artister från Screamin' Jay Hawkins till Neko Case som sjöng Christmas Card from A Hooker In Minneapolis.

Så sent som i fjol döpte Joan Baez sitt - enligt henne själv - sista album efter en Tom Waits-låt, Whistle Down The Wind.

22 november kommer nästa insats i genren: Come On Up To The House: Women Sing Waits. Och den här gången har man samlat en riktig stjärnuppställning: Aimee Mann, Rosanne Cash, Courtney Marie Andrews, Shelby Lynne, Allison Moorer, Patty Griffin m fl.

Ovan kan Patty Griffins version av Ruby's Arms höras, liksom Courtney Marie Andrews version av Downtown Train.

Ny video från Anja Bigrell

Anja Bigrells skiva Måste lägga av håller fortfarande efter ett mycket stort antal lyssningar under våren.

Tidigare har hon gjort en video till Vi var trouble och nu också till Kanske bra, se ovan.

Stig Vigs bortglömda soloalbum

Det är roligt att Spotify även börjar fyllas med gammal svensk musik. Ibland skivor som varit utgångna under flera decennier.

Jag hade bara ett ytterst dimmigt minne av att Stig Vig släppte en soloskiva när Dag Vag hade splittrats (första gången, 1983). Och ännu dimmigare minne av att han faktiskt bildade ett nytt, om än kortlivat, band, Ojj! 600.

1984 släpptes soloalbumet (creddat till Stig Vig & Dom 40 Röjarna), Presenterar Kapten Sörensen. Skivan låter exakt som skivor lät 1984, tyvärr, med en del synthplonk och trummaskiner.

Det roliga med skivan är att den innehåller låtarna Små hjul och Rysk roulette - låtar som Dag Vag återvann många år senare, på sista albumet Kackerlacka respektive sista EP:n Epette.

Ojj! 600-skivan släpptes 1985 och var mer ambitiös, jämfört med soloskivan. Stig Vig hade bistånd av bland andra Zilversurfarn och Anders Åborg från Aston Reymers Rivaler. En helt okej skiva som dock inte innehåller Ojj! 600s enda "hit", den släpptes året efter - Oo-Ee-Bim-Bap-Bop, en låt som också finns på Spotify.

Inget av ovan är mästerverk, men det är ändå en välgärning att skivbolagen och Spotify tillgängliggör mer svensk musik.

The Hold Steady är tillbaka i god form

Efter att ha läst några recensioner av The Hold Steadys nya skiva Thrashing Thru The Passion så verkar det vara allmän mening att bandets två senaste studioskivor Heaven Is Whenever och Teeth Dreams varit mindre uppskattade.

Känslan är att både Craig Finn, i sin solokarriär, och bandet försökte bli mer nyanserade, inte bara fullt ös och texter om knark och festande. Kanske tyckte Finn att det blir lite patetiskt med medelålders män som sjunger som tonåringar, samtidigt som de höjer volymknappen till 11?

Nu är dock "big riffs" och "boozy storytelling" tillbaka, som Rolling Stone påpekar, och poängterar "... return to form after a couple overly serious LPs". 

Jag håller med, bettet är tillbaka - det låter piggare, roligare. Det räcker med att höra Traditional Village, för att önska att Bruce Springsteen ville låta lite mer som gamla E Street Band...

Därmed inte sagt att Thrashing Thru The Passion är någon ny Stay Positive, bandets bästa skiva. Men helt klart en solid insats som kanske växer efter fler än två lyssningar (som jag nu har hunnit med).

Stefan Sundströms Domedagspredikan närmar sig

Det var först meningen att Stefan Sundströms nya skiva skulle komma ut i slutet av augusti, nu är skivan flyttad till 27 september.

Ska vi bara inkludera mer konventionella studioalbum så är det hans 15:e skiva. (Allt blir så rörigt om man börjar räkna in kassetter, samlingar, liveskivor etc.)

Det är fem år sedan en ny studioskiva från Sundström - i mina öron är han alltid saknad.

Domedagspredikan, som skivan heter, delar namn med höstens turné.

Skivan innehåller åtta låtar

1. Havets kvarnar
2. Morsan är ett hav
3. Till Allan
4. Bara va en del
5. Bakvänd kikare
6. Gud skriver brev
7. Domedagspredikan
8. Mikrobernas skepp

Nytt album från The Paranoid Style

Jag upptäckte The Paranoid Style via deras "utbyggda EP" Rock'n'Roll Just Can't Recall+3. Framför allt låten National Sunday Law fastnade i mitt huvud.

Om vi räknar den EP:n som ett fullängdsalbum så skulle nya skivan A Goddamn Impossible Way of Life vara bandets tredje fullängdare. Det är ju så krångligt med band som släpper EP:n...

A Goddamn Impossible Way of Life släpptes 26 juli, men jag hittade den inte förrän den dök upp på Spotifys Release Radar.

The Paranoid Style består av äkta paret Elizabeth Nelson och Timothy Bracy.

Motörheadgitarristen Phil Campbell släpper soloskiva

Gitarristen Phil Campbell har inte legat på latsidan sedan Motörhead lade ned, när Lemmy dog i december 2015.

Han har haft sitt band Phil Campbell and The Bastard Sons med sina tre söner Todd, Dane och Tyla (och sångaren Neil Starr, som inte är son till Phil...). Bandet har släppt ett album, en EP och en liveskiva, om jag är rätt uppdaterad. Och dessutom har de turnerat flitigt.

Nu kommer Campbell med sin första soloskiva, Old Lions Still Roar.

Skivan kännetecknas av berömda gästartister, sålunda medverkar både sångaren Dee Snider från Twisted Sister och gitarristen Mick Mars från Mötley Crüe på första singeln These Old Boots. (Se/hör ovan.) Andra gästartister som medverkar är bland andra Judas Priest-sångaren Rob Halford och Alice Cooper.

Old Lions Still Roar släpps 25 oktober.

Britta Persson släpper femte albumet

Om jag räknat rätt släpper Britta Persson sitt femte album i nästa vecka. Det är sex år sedan föregångaren, If I Was A Band My Name Would Be Forevers.

Och tydligen innehåller nya skivan "barnmusik som vuxna kan lyssna på". Singeln Kroppens psalm innehåller den typiska svenska indiepopen, vet inte om barnmålgruppen lockas av den.

Skivan Folk - Dikt och toner om personer släpps fredag 16 augusti.

Michael Monroe släpper nionde soloalbumet

Förre Hanoi Rocks-sångaren Michael Monroe släpper sitt nionde soloalbum i höst.

One Man Gang, som skivan heter, är uppföljaren till 2015 års Blackout States.

Titellåten, en synnerligen tempostark sak, kan höras ovan. Albumet släpps 18 oktober.

Juliana Hatfield sjunger The Police

I fjol gjorde Juliana Hatfield den ytterst trevliga coverskivan Juliana Hatfield sings Olivia Newton-John. I år har hon redan hunnit släppa sitt album Weird, med originalmaterial.

I höst är det sedan dags för Juliana Hatfield sings The Police. Ni märker att hon har en förkärlek för artister som var stora i slutet på 70-talet och början på 80-talet...

Första singeln är De do do do de da da da. Lyssna via Spotifylänken här.

Albumet släpps 15 november.

Man kan inte få allt med Ulf Lundell

Ah, Ulf Lundell, här gör du turnécomeback efter några års bortovaro. Du sjunger bättre än kanske någonsin. Du har ett riktigt bra band som kan spela både ösigt och med nyanser. Allt är så fint upplagt, men...

Säg så här, första timmen är riktigt, riktigt bra. Både gamla favoriter (Kär och galen, Snön faller och vi med den m.m.) och nya riktigt starka nummer (Tranorna kommer, Sanning är ett udda tal).

Vi får en hyllning till Greta Thunberg i form av Isabella (även om sambandet blir lite märkligt eftersom Isabella väl ändå är en kärlekssång?).

Varje kväll har Lundell spelat en ny låt, någon som ännu inte framförts under denna turné - det har varit riktiga guldkorn som Sonjas vals, Danielas hus, Främlingar, Bente eller Som ett lån. På Skansen får vi tyvärr Rik man - nej, jag kom inte heller ihåg vilken skiva den ligger på (svaret är Omaha). En låt som jag inte kommer lyssna på igen.

Kvällens bästa låt är den enda låt som har en önskeskylt i publiken (Allsång på Skansen-style) - Klockorna, från nya skivan Tranorna kommer.

I höjd med Om sommaren så faller Ulf Lundell in i Ulf Lundell-fällan och börjar dra ut låtarna så att de blir 7-8-10 minuter långa. Vi får de vanliga nonsenshistorierna som han verkar hitta på i ögonblicket. (Denna gång om att djävulen och hans dotter tydligen bor på Clarion Hotel vid Skanstull.) Vi får hypersega Hon gör mig galen och vansinnigt utslitna (Oh la la) Jag vill ha dig.

Så när sista sista extranumren (Jag saknar dig, Gå ut och var glad) rullar runt så är man inte längre kär, bara galen. Och lika suddig som bilden på Ulf ovan.