The Hold Steady är tillbaka i god form

Efter att ha läst några recensioner av The Hold Steadys nya skiva Thrashing Thru The Passion så verkar det vara allmän mening att bandets två senaste studioskivor Heaven Is Whenever och Teeth Dreams varit mindre uppskattade.

Känslan är att både Craig Finn, i sin solokarriär, och bandet försökte bli mer nyanserade, inte bara fullt ös och texter om knark och festande. Kanske tyckte Finn att det blir lite patetiskt med medelålders män som sjunger som tonåringar, samtidigt som de höjer volymknappen till 11?

Nu är dock "big riffs" och "boozy storytelling" tillbaka, som Rolling Stone påpekar, och poängterar "... return to form after a couple overly serious LPs". 

Jag håller med, bettet är tillbaka - det låter piggare, roligare. Det räcker med att höra Traditional Village, för att önska att Bruce Springsteen ville låta lite mer som gamla E Street Band...

Därmed inte sagt att Thrashing Thru The Passion är någon ny Stay Positive, bandets bästa skiva. Men helt klart en solid insats som kanske växer efter fler än två lyssningar (som jag nu har hunnit med).