Mellanmjölkigt från Heather Nova

Heather Nova var nära ett riktigt genombrott med sitt andra album, Oyster, och hiten Walk This World, vars video blev stor på MTV.

Men åren gick och Nova fortsätter i ett mellanskikt utan några enorma listframgångar och utan att sälja ut stora arenor. Senaste skivan, Pearl, som kom ut i går, fredag, är självfinansierad, med stöd av fans.

Och kanske är förklaringen att Nova (Frith är hennes riktiga efternamn) inte nått längre, att hon är ganska oförarglig. Det låter småtrevligt hela vägen, men biter aldrig riktigt tag.

Likväl - det är tillräckligt trevligt för att jag ska lyssna några sommarveckor när kraven generellt är ganska avslappnade.

Bob Dylan i god form

Under sin Never Ending Tour så har Bob Dylan utvecklat sitt uttryck löpande.

I Globen på onsdagskvällen framgår att bandet spelar mer och mer återhållet, här ska ingen sticka ut, utan gunget är oftast oerhört subtilt och minimalistiskt. Trummisen George Receli får ett litet solo, i slutet av Thunder On The Mountain. Gitarristen Charlie Sexton får briljera lite i avslutande It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry.

Ett annat exempel på Dylans minimalistiska inställning är att han skalat ned bandet - gitarristen Stu Kimball är från och med i år inte med längre. Uppenbarligen tyckte Dylan att det räckte med en renodlad gitarrist i bandet (Donnie Herron spelar pedal steel och lap steel, mandolin m.m.).

Dylan har slutat sjunga gamla Frank Sinatra-låtar och hämtar i stället den absoluta majoriteten av sitt material från skivorna som kom ut 1997-2012. Kryddat med enstaka låtar från 60- och 70-talen. (80-talet är alltså hans enda aktiva decennium som inte alls är representerat.) 

Kvällens överraskning, åtminstone för mig som inte orkat läsa låtlistor innan, är att han spelar Gotta Serve Somebody, med en mystisk ny text, möjligtvis författad i samma ögonblick som han sjunger... En omarrangerad Like A Rolling Stone fungerar oväntat väl. 

Flera av de förhållandevis nya låtarna börjar kännas som klassiker vid det här laget - Pay In Blood, Early Roman Kings, Can't Wait och Soon After Midnight, till exempel.

Lagom till extranumret firar Dylan med att ta av sig cowboyhatten, ett oerhört dramatiskt utspel med tanke på hans återhållna "scenshow". Och Dylankalufsen är häpnadsväckande intakt. Rörande.

Halvårsrapport

Det är några dagar kvar av juni, men inga revolutioner väntar bland skivsläppen vad jag kan se. Således dags att så smått summera första skivhalvåret 2019.

Rickard Eklunds 1. (ätt) har jag visserligen inte lyssnat lika mycket på när sommaren närmar sig, men den håller fortfarande som en stark början på skivåret (trots att den rent tekniskt släpptes på nyårsafton 2018).

The Specials comebackskiva Encore har jag lyssnat mycket på, liksom Alice Bs Kanske.

Caroline Spences Mint Condition är en trevlig bekantskap, trygg och hemtrevligt från Nashville.

Anja Bigrells Måste lägga av är i konkurrens med Hennings Nätter utan dagar den skiva jag lyssnat på mest i år.

Bruce Springsteens Western Stars låter tillräckligt intressant för att fortsätta lyssna på även undra andra halvåret.

Jesse Malin tar hjälp av Lucinda Williams

Lucinda Williams har producerat Jesse Malins kommande skiva Sunset Kids.

Hon sjunger också på Room 13, som kan höras ovan.

Malin har även en annan känd gästartist, Billie Joe Armstrong från Green Day på låten Strangers & Thieves.

Skivan släpps 30 augusti.

Dan McCafferty släpper soloskiva

Nazareth-sångaren Dan McCafferty lämnade bandet efter 2014 års Rock'n'Roll Telephone. Problem med lungsjukdomen KOL gjorde att han inte längre kunde turnera.

På fjolårets Nazareth-skiva Tattooed On My Brain har Carl Sentance tagit över micken.

Relationen mellan bandet och McCafferty är dock god, således gästar basisten Pete Agnew på McCaffertys soloalbum.

Ovan kan du höra smakprovet Tell Me. Albumet heter Last Testament och släpps 18 oktober.

Joel Alme släpper femte albumet

Min enda bekantskap med Joel Alme är att han skrivit inmarschlåten till IFK Göteborgs matcher, Snart skiner Poseidon. Oavsett om man håller på IFK Göteborg eller inte - det är en fantastisk låt. Översentimental, visst, men ändå fantastisk.

4 oktober släpper Alme sitt femte album, som fått titeln Bort Bort Bort. Första smakprovet heter Så kanske vinden och finns på Spotify här.

Det är fyra år sedan hans förra labum, Flyktligan.

The Hold Steady släpper första skivan på fem år

The Hold Steadys sångare Craig Finn har släppt tre soloskivor sedan bandet släppte sin senaste skiva, Teeth Dreams, 2014.

Men nu är det dags för bandet igen, Thrashing Thru The Passion släpps 16 augusti.

Första smakprovet heter Denver Haircut och kan höras ovan. Låter lite som "gamla" The Hold Steady.

Craig Finns senaste soloalbum släpptes så sent som i våras, I Need A New War.

Status Quo släpper första albumet utan Rick Parfitt

Jag har en kluven inställning till Status Quo. Å ena sidan kan jag inte få nog av - t ex - deras Live Aid-framträdande där de stampade i gång hela konkarongen med Rockin' All Over The World. En av de roligaste konserterna jag sett de senaste åren var Status Quo på Gröna Lund 2016.

Å andra sidan tycker jag de verkar ha ganska svårt att censurera sig själva. Albumen innehåller pärlor men också mycket som verkar vara inspelat på en kvart. Jag kan inte direkt säga att något av Quo-albumen går varmt hemma hos mig. Möjligtvis lyssnar jag på Rockin' All Over The World-albumet någon gång per år.

6 september släpper Status Quo första studioalbumet utan Rick Parfitt som gick bort 2016 - och 33:e studioalbumet totalt! Skivan heter Backbone och att döma av det korta smakprovet ovan väntar inga musikaliska revolutioner.

Springsteens nya blir begriplig

Jag fick ingen direkt lust att höra albumet när singlarna till Bruce Springsteens nya skiva Western Stars började komma ut. Hello Sunshine, Tucson Train och There Goes My Miracle lät polerade, mogna och ganska tråkiga.

Men när jag hör hela albumet så börjar jag fatta grejen. Även om Western Stars kanske inte är ett uttalat konceptalbum så får jag känslan av filmsoundtrack som berättar en historia, åtminstone indirekt.

Det låter fortfarande polerat och moget, men någonting i musiken vinner på att presenteras i storformat, snarare än som lösa singlar. (Ja, det är väl så enkelt att det inte är några direkta hits som Springsteen har här, utan snarare habila albumspår.)

Springsteens skivkarriär under 2000-talet har varit hackig. Flera av albumen, inte minst High Hopes och Wrecking Ball, har känts som pyttipanna som slängts ihop med allehanda överblivna rester, covers och annat.

Nu är det early days, men om de första lovande lyssningarna av Western Stars är signifikativa så kan det här vara hans bästa skiva åtminstone sedan Devils & Dust.

Ny singel av Iiris Viljanen

I går släppte Iiris Viljanen singeln Landsort.

- Landsort är en episk historia som utspelar sig långt ut i Stockholms skärgård. Men låten är nåt helt annat än gamla sjömansvisor: en raplåt med piano och melankoliskt ackordeon, full av rytmik och sväng, säger Viljanen i ett pressmeddelande.

Det framgår ingenstans om detta är en "lös" singel eller del av ett kommande album.

Iiris Viljanen ska hur som helst spela live två gånger i sommar, Malmö 11 juli och Göteborg 7 augusti.

Lyssna på singeln här.

Cherie Currie och Brie Darling släpper album

Glamrockveteranerna Cherie Currie (ex-Runaways) och Brie Darling (ex-Fanny) har gjort en skiva tillsammans.

The Motivator, döpt efter T-Rex-låten, släpps 2 augusti och innehåller nio covers och tre originallåtar. Hör titelspåret ovan.

Lite oväntat så hade tydligen Currie och Darling inte träffats förrän 2017, trots att de bägge var aktiva i Los Angeles redan från 70-talet.

(Lite för) småputtrigt med Rickie Lee Jones

Som många andra artister i sin generation har Rickie Lee Jones förtjänat rätten att göra vad tusan hon vill med sin musikkarriär.

Så om hon vill göra ännu ett coversalbum (det femte, om vi inkluderar EP:n Girl At Her Volcano, som dock har en låt av Jones själv) så är hon i sin fulla rätt till det så klart.

Och låtvalsmässigt tycker jag nya Kicks - som kom i dag - är intressantare än Devil You Know, som kom ut 2012 och innehöll covers av gamla 60-talsgubbar (vem behöver ännu en cover av Sympathy for the Devil?).

Kicks är en blandning av stilar. Vi får Lonely People av det gamla mjukrockbandet America och vi får Kurt Weills Mack The Knife och Quicksilver Girl av Steve Miller Band (som jag dock tyckte Nellie McKay gjorde en bättre version av på sin skiva My Weekly Reader).

Men det blir lite för puttrigt och småmysigt, intill likgiltighetens gräns. Jag sitter hela tiden och funderar på vad som driver Jones att spela in de här låtarna, utöver att det är trevliga bitar i största allmänhet.

Så mycket refrängrock som du orkar med - Bon Jovi

Jag kommer inte ihåg citatet ordagrant men Paul Stanley i Kiss har en gång sagt någonting i stil med att "Desmond Child taught me the value of a good chant". Vilket närmast kan översättas med att du behöver ha en riktig jävla allsångsrefräng för att skapa en hit. 

Child gjorde det för Kiss vid flera tillfällen (I Was Made For Lovin' You, Heaven's On Fire) och han har varit med och skrivit Bon Jovis allsångigaste bitar, som Livin' On A Prayer, You Give Love A Bad Name och Bad Medicine. 

Nu tror jag Bon Jovi hade klarat sig väl även utan Child, men utan tvekan var det Childs hits som lyfte bandet till stadionnivå. 

Sålunda spelar de fortfarande stadions (stadiums? stadia? stadier?) medan flera av deras generationskamrater har gått ned några storlekar. Tele2 Arena är i princip fullt på onsdagskvällen och vi får 23 låtar, vilket är generöst eftersom Tallinn, där bandet spelade i söndags, bara fick 22. 

Alla brottarhitsen är med och det är öppet mål hela vägen från You Give Love A Bad Name (som kommer som tredje låt) och framåt. När det är bra så är det gåshud, men samtidigt känns det som att bandet är millimeter från att halka fel och bli sunkig After Ski-rock.

Tyvärr är platserna där vi sitter inte lysande vare sig visuellt (se bilden ovan) eller ljudmässigt. Flera av låtarna verkar enbart bestå av bas och trummor och sedan enstaka glimtar av andra instrument och Jon Bon Jovis sång, begraven djupt i mixen. 

Och de där mellanlåtarna som inte är vare sig ballader (vi får Amen, Bed of Roses) eller monsterhits, de blir rätt feta transportsträckor. T ex We Don't Run eller God Bless This Mess. Det är då jag kommer på mig att kolla om kvällens spel på Svenska Spel har gått in.

Summa summarum; Bon Jovi kan sin sak bättre än de flesta, men ibland är de så helylle-Svenne-Banan-rockiga att man får spunk.

Svängigt med Little Steven

Little Steven och Disciples of Soul är mer renlärigt souliga i dag än de var på 80-talet när Steve van Zandt bildade bandet.

På Cirkus på lördagen får vi faktiskt vartenda ett av spåren från senaste skivan Summer of Sorcery, en skiva som låter helt okej, men i realiteten maler en del på tomgång. Det är ändå svårt att undvika att smittas av det spelglada bandet, som faktiskt verkar tycka det är roligt på riktigt, inte bara "proffsroligt".

Publiken vill dock höra de gamla hitsen från 80-talet och allt lyfter påtagligt när Los Desaparecidos drar i gång. I Am A Patriot, Sun City, Bitter Fruit, Out of The Darkness samt Forever får vi också höra från det glada 80-talet... Samt tre gamla Southside Johnny & The Asbury Jukes-örhängen (skrivna av van Zandt och Bruce Springsteen).

Största överraskningen för mig i låtlistan är Camouflage of Righteousness från den totalt bortglömda "mellanplattan" Born Again Savage som Little Steven släppte 1999, tio år efter föregångaren Revolution och 18 år innan efterföljaren Soulfire.

För mig är det en gåta att Little Steven inte utnyttjar ett fenomenalt band till att spela alla de souliga låtar han gjorde på Men Without Women, så som Save Me, Angel Eyes och Inside of Me. I en drömvärld hade bandet även spelat I've Been Working Too Hard, men den verkar jag aldrig får höra vare sig av Southside Johnny eller Little Steven...