Jag fick ingen direkt lust att höra albumet när singlarna till Bruce Springsteens nya skiva Western Stars började komma ut. Hello Sunshine, Tucson Train och There Goes My Miracle lät polerade, mogna och ganska tråkiga.
Men när jag hör hela albumet så börjar jag fatta grejen. Även om Western Stars kanske inte är ett uttalat konceptalbum så får jag känslan av filmsoundtrack som berättar en historia, åtminstone indirekt.
Det låter fortfarande polerat och moget, men någonting i musiken vinner på att presenteras i storformat, snarare än som lösa singlar. (Ja, det är väl så enkelt att det inte är några direkta hits som Springsteen har här, utan snarare habila albumspår.)
Springsteens skivkarriär under 2000-talet har varit hackig. Flera av albumen, inte minst High Hopes och Wrecking Ball, har känts som pyttipanna som slängts ihop med allehanda överblivna rester, covers och annat.
Nu är det early days, men om de första lovande lyssningarna av Western Stars är signifikativa så kan det här vara hans bästa skiva åtminstone sedan Devils & Dust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar