Under sin Never Ending Tour så har Bob Dylan utvecklat sitt uttryck löpande.
I Globen på onsdagskvällen framgår att bandet spelar mer och mer återhållet, här ska ingen sticka ut, utan gunget är oftast oerhört subtilt och minimalistiskt. Trummisen George Receli får ett litet solo, i slutet av Thunder On The Mountain. Gitarristen Charlie Sexton får briljera lite i avslutande It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry.
Ett annat exempel på Dylans minimalistiska inställning är att han skalat ned bandet - gitarristen Stu Kimball är från och med i år inte med längre. Uppenbarligen tyckte Dylan att det räckte med en renodlad gitarrist i bandet (Donnie Herron spelar pedal steel och lap steel, mandolin m.m.).
Dylan har slutat sjunga gamla Frank Sinatra-låtar och hämtar i stället den absoluta majoriteten av sitt material från skivorna som kom ut 1997-2012. Kryddat med enstaka låtar från 60- och 70-talen. (80-talet är alltså hans enda aktiva decennium som inte alls är representerat.)
Kvällens överraskning, åtminstone för mig som inte orkat läsa låtlistor innan, är att han spelar Gotta Serve Somebody, med en mystisk ny text, möjligtvis författad i samma ögonblick som han sjunger... En omarrangerad Like A Rolling Stone fungerar oväntat väl.
Flera av de förhållandevis nya låtarna börjar kännas som klassiker vid det här laget - Pay In Blood, Early Roman Kings, Can't Wait och Soon After Midnight, till exempel.
Lagom till extranumret firar Dylan med att ta av sig cowboyhatten, ett oerhört dramatiskt utspel med tanke på hans återhållna "scenshow". Och Dylankalufsen är häpnadsväckande intakt. Rörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar