Jag kommer inte ihåg citatet ordagrant men Paul Stanley i Kiss har en gång sagt någonting i stil med att "Desmond Child taught me the value of a good chant". Vilket närmast kan översättas med att du behöver ha en riktig jävla allsångsrefräng för att skapa en hit.
Child gjorde det för Kiss vid flera tillfällen (I Was Made For Lovin' You, Heaven's On Fire) och han har varit med och skrivit Bon Jovis allsångigaste bitar, som Livin' On A Prayer, You Give Love A Bad Name och Bad Medicine.
Nu tror jag Bon Jovi hade klarat sig väl även utan Child, men utan tvekan var det Childs hits som lyfte bandet till stadionnivå.
Sålunda spelar de fortfarande stadions (stadiums? stadia? stadier?) medan flera av deras generationskamrater har gått ned några storlekar. Tele2 Arena är i princip fullt på onsdagskvällen och vi får 23 låtar, vilket är generöst eftersom Tallinn, där bandet spelade i söndags, bara fick 22.
Alla brottarhitsen är med och det är öppet mål hela vägen från You Give Love A Bad Name (som kommer som tredje låt) och framåt. När det är bra så är det gåshud, men samtidigt känns det som att bandet är millimeter från att halka fel och bli sunkig After Ski-rock.
Tyvärr är platserna där vi sitter inte lysande vare sig visuellt (se bilden ovan) eller ljudmässigt. Flera av låtarna verkar enbart bestå av bas och trummor och sedan enstaka glimtar av andra instrument och Jon Bon Jovis sång, begraven djupt i mixen.
Och de där mellanlåtarna som inte är vare sig ballader (vi får Amen, Bed of Roses) eller monsterhits, de blir rätt feta transportsträckor. T ex We Don't Run eller God Bless This Mess. Det är då jag kommer på mig att kolla om kvällens spel på Svenska Spel har gått in.
Summa summarum; Bon Jovi kan sin sak bättre än de flesta, men ibland är de så helylle-Svenne-Banan-rockiga att man får spunk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar