Paul Simon tog farväl i Globen

Paul Simon är på avskedsturné, men lovar att fortsätta spela in musik och kanske till och med spela live - i alla fall någon gång då och då.

Men gissningsvis är detta sista gången han spelar i Stockholm, åtminstone i detta storformat. Ett 20-tal musiker på scenen i (alltid lika charmlösa) Globen. Musikerna är näst intill obehagligt duktiga, på det där sättet som du nästan bara hittar inom jazzmusiken.

Simon är ett monument i sig över de senaste femtio årens populärmusik. Det är bara ett fåtal artister som kan visa en låtkatalog av samma kaliber. "Det här är bättre än det jag normalt skriver", konstaterade Paul Simon ändå när han fått ur sig Bridge Over Troubled Water, som han spelar i nytt arrangemang i kväll.

Bredden i katalogen visas när det bästa från Graceland eller Rhythm of The Saints låter lika klassiskt och självklart som gamla Simon & Garfunkel-favoriter.

Och all heder till en artist som också spelar ganska komplicerade sånger från sina två senaste skivor - som t ex Dazzling Blue, Rewrite, Questions for the Angels och Wristband.

Vissa album får vi tyvärr bara enstaka nedslag från, som Late In The Evening från One-Trick Pony och Rene & Georgette Magritte With Their Dog After The War (med konstellationen på bilden ovan) från min personliga favorit Hearts and Bones. En dröm hade varit att få höra The Late Great Johnny Ace från just den skivan.

Avslutningsvis får vi såväl The Boxer som American Tune och Sound of Silence. Och den artist som kan avsluta med en sådan trippel har kanske inte så mycket att bevisa...

Ny skiva av Willie Nile

De flesta äldre artister brukar bli mindre produktiva med åren. Willie Nile är precis tvärtom.

Han hade ett tioårigt uppehåll mellan skivor, mellan 1981 och 1991. Sedan gjorde han ett åttaårigt uppehåll, fram till 1999. Sedan hade han sju års uppehåll till 2006.

Men sedan 2009 har han släppt sju skivor, om vi räknar in kommande Children of Paradise.

Via Niles Bandcamp-sida kan du lyssna på låten Seeds of a Revolution, som låter lika E Street Band-influerad som Niles musik brukar.

Skivan släpps 27 juli.

Dan Hylander & Raj Montana Band återförenas

Det är ingen direkt nyhet detta, eftersom det varit känt rätt länge, men nu närmar sig albumsläppet för Dan Hylander & Raj Montana Band.

Raj Montana Band gjorde sin senaste skiva 1984, vilket fått bandet att ansöka om att bli omnämnda i Guinness rekordbok för längsta paus (34 år) mellan två skivor. Det är i skrivande stund oklart hur Guinness rekordbok ser på bandets ansökan.

Ursprungligt releasedatum för skivan, med namnet Indigo, var 6 juli, men det har passerat och något nytt datum finns inte aviserat.

Dan Hylander hade själv en 17-årig paus i sin egen skivkarriär och gjorde comeback 2011 med Den försenade mannen. 2016 släppte han uppföljaren Kan själv.

Halvårsrapport

Första halvan av skivåret 2018 har rent tekniskt någon vecka kvar, med några releaser på fredag, 29 juni. Men jag är rätt säker på att de inte tillför något avgörande.

Första halvårets mest lyssnade, och bästa, skiva är utan tvekan Loner av Caroline Rose. En artist som gått från tämligen seriös americana till humoristisk poprock med klistriga refränger. Det bästa med Rose är att hon verkar vara sprängfylld av kreativitet. Förhoppningsvis behöver vi inte vänta fyra år på uppföljaren (som mellan första och andra albumet).

Kajsa Grytts Kniven i hjärtat är första halvårets bästa svenska skiva. En Grytt med självförtroende som vågar göra alltifrån minimalistisk pop till storslagna ballader.

Magnus Lindbergs album Magnus Lindbergs skörd är inte på något sätt perfekt, men det känns väldigt bra att han är tillbaka. En skiva som har potential att växa.

Lindi Ortegas Liberty har smugit upp som en liten favorit under våren. Den är lite mer krävande än hennes tidigare album, men det finns också något där som blir mer och mer intressant för varje lyssning.

Att Ulf Lundell gjorde comeback med Skisser är en stor händelse, men mer just händelse än faktisk musik. Det är givande att lyssna på Lundells texter, men några minnesvärda melodier skriver han inte längre.

I'm With Hers album See You Around blev mer intressant när jag sett bandet live. Jag hade önskat att de fått in lite av kraften och närvaron på skiva, men flera av låtarna är bra.

På Heavy Metal-sidan fastnade jag aldrig för Judas Priests nya skiva Firepower, som ändå fick mycket lovord av kritikerna. Då tyckte jag både Anvils Pounding The Pavement och Ross The Boss skiva By Blood Sworn var roligare, utan att vara femstjärniga på något sätt.

Besvikelser? Courtney Marie Andrews nya skiva May Your Kindness Remain är tyvärr mer pretentiös än lyssningsvärd. Laura Veirs The Lookout är sällsynt blek - Veirs verkar sträva efter förnyelse men glömde låtarna på vägen.

U.D.O. släpper Steelfactory

När U.D.O. släpper nya albumet Steelfactory så är det efter en period av turnéer som Dirkschneider.

Under dessa turnéer har Udo och hans kompisar spelat Accept-låtar, tydligen för sista gången. Men sådant ska man ju alltid ta med en nypa salt.

Nya skivan är bandets 16:e (!) studioalbum, chockerande nog. Till det har man släppt sju (!) livealbum, varav då två under namnet Dirkschneider. Ingen kan säga att detta band inte är flitigt.

Steelfactory släpps 31 augusti.

McCartneys nya album släpps i september

Det dröjde bara någon dag mellan beskedet att Paul McCartney släpper en ny singel och informationen om det kommande albumet.

7 september släpps Egypt Station, McCartneys första album på fem år, sedan 2013 års New.

Jag har hunnit lyssna på singellåtarna Come On To Me och I Don't Know och man vill ju inte vara elak mot en legendar, men de låter som dussinspår som McCartney borde kunna skriva i sömnen. Eller så kanske de visar sig vara genialiska efter några lyssningar, men jag tvivlar.

Egypt Station är McCartneys 18:e soloalbum. Till det ska läggas 7 album med Wings, 5 klassiska album och 3 album som The Fireman, duon som McCartney hade med Youth. Och sedan lite filmsoundtracks och annat. Och, ja just det, ett gäng album med The Beatles också.

Courtney Barnett till Sverige

3 november spelar Courtney Barnett på Kägelbanan i Stockholm.

Det är, om jag begripit rätt, Barnetts endast andra konsert i Sverige. Den första var 2015 på Way Out West.

Trogna läsare av den här bloggen vet att Courtney Barnett är en av få nyare artister som jag verkligen hyllar. Hennes relativt sparsmakade produktion (två soloalbum, två EP som slogs ihop till ett album samt ett samarbetsalbum med Kurt Vile) lovar väldigt mycket för framtiden.

Biljetterna släpps i dag, 20 juni, kl. 10.00 och kan köpas här.

Paul McCartney släpper ny singel

Efter ett antal ledtrådar i sociala medier, så trodde många att Paul McCartney hade ett nytt album på gång. Det har han, men skivan dyker upp först i höst.

En ny singel - med "dubbla A-sidor" (meningslös information för alla som inte levt på vinyltiden) - kommer dock redan i morgon, 20 juni. I Don't Know och Come On To Me är de två låtarna.

I Don't Know är en ballad medan Come On To Me är en rockigare sång, enligt beskrivningen på McCartneys hemsida.

Sparks i toppform

Alla 70-talsband som funderar över hur de kan gå vidare med värdighet kan studera Sparks.

Receptet är enkelt:

1. Vårda dina gamla hits och spela dem med samma ackuratess som på 70-talet.

2. Gör ny musik som är lika bra som dina gamla hits.

Eller ja, det är väl inte så enkelt. Men det är detta som Sparks gör. 

På Cirkus på lördagskvällen är det naturligtvis de gamla favoriterna som får störst bifall - This Town Ain't Big Enough for Both of Us, Amateur Hour, Propaganda, At Home At Work At Play och No. 1 Song in Heaven. 

Men det är lätt att glömma bort att Sparks fortsatt skriva klassiker - When Do I Get To Sing My Way, The Rhythm Thief, My Baby's Taking Me Home, Suburban Homeboy och märkligast av allt, nästan hela nyaste skivan Hippopotamus är som en enda hitkavalkad - What The Hell Is It This Time, Missionary Position, Edith Piaf (Said It Better Than Me), Probably Nothing, titellåten... Det tar liksom aldrig slut. 

En av hemligheterna är nog att Russell och Ron Mael hittat ett osedvanligt spänstigt band som kan spela i princip hela deras repertoar, med både entusiasm och finess.

För en gångs skull är det inte överord att säga att du som missade Sparks på Cirkus verkligen gick miste om något. Världsklass.

Chaka Khan släpper ny singel

Chaka Khans nya singel heter Like Sugar och är ett första tecken på ett nytt album.

Detaljerna om albumet kommer tydligen "snart".

Det är 11 år sedan Chaka Khan släppte ett nytt studioalbum, Funk This.

Lyssna på Like Sugar här på Spotify.

Peter LeMarc har släppt nya låtar

Jag har inte full attention på Peter LeMarc längre, även om jag vet att han fortfarande är hyllad.

Nu har han släppt en knapp handfull låtar som samlats under namnet I Karlssons källare. Detta eftersom de är inspelade i LeMarcs vän Peter Karlssons källare...

De fyra låtarna är småtrevliga, mycket akustiskt. Men inte biter det tag nämnvärt, tyvärr.

Alice B spelar in nytt

Alice B har precis börjat spela in sitt tredje album.

I en post på Instagram konstaterar hon att fyra grunder är lagda och att något resultat från inspelningarna sannolikt kommer höras redan i sommar.

Och med den logiken verkar ju en höstrelease sannolik.

Igår började jag spela in mitt tredje album, ni får säkert höra något redan i sommar, hoppas ni är lika taggade som jag!

Ett inlägg delat av Alice b (@aliceb.gbg) 9 Jun 2018 kl. 11:45 PDT

Postumt Prince-album släpps

21 september släpps ett "nytt" Prince-album. Piano & A Microphone 1983 är inspelad, sannolikt, i januari 1983 i Prince hemmastudio och innehåller nio spår över 35 minuter.

21 september skulle också ha varit Prince 60-årsdag.

Skivan innehåller en blandning av tidigare outgivna sånger och alternativa versioner av sånger som skulle släppas vid senare tillfällen (eller hade släppts tidigare, som i ett fall).

Kul är att vi får Prince version av Joni Mitchells A Case of You.

Återförenat Smashing Pumpkins släpper ny singel

Som bekant är D'arcy Wretzky inte med när den klassiska sättningen av Smashing Pumpkins återförenas, men Billy Corgan, Jimmy Chamberlin och James Iha finns där. Samt Jeff Schroeder.

Snart ska de turnera och nu har de också släppt en ny låt - Solara. Kanske inte någon ny Bullet with Butterfly Wings, men ändå.

Huruvida ett album följer är inte klarlagt.

Maria McKees nya album närmar sig

Som bekant har Maria McKee haft ett nytt album på gång en tid och nu är det närmare än någonsin... 

I ett inlägg på Instagram skriver McKee om våndan av att stå inför lansering av inte bara albumet, utan också en film (från familjens eget bolag Shootist Films) där hon spelar huvudrollen.

"The thought of doing the requisite “monkey dance” in an attempt to let a vastly somnambulant 'public' know that someone needed to create something of catharsis to survive another day’s stroll along the ledge between absurdity and indifference, sends a shudder to my core and dredges up long buried nightmares."

Läs hela inlägget nedan:

I’ve had the most creatively productive few years of my life. It almost killed me but I’m exceedingly proud of the work I have to show for it. A tortuously demanding lead role in the latest @shootistfilms production and my first studio album in over a decade. And now, from where I sit as we prepare to launch two works of great personal expression into the world, I find myself questioning the merits of perceived achievement. As a great man (who is very close to me) recently said. “When you are at the end of your life, will achievement help?” The thought of doing the requisite “monkey dance” in an attempt to let a vastly somnambulant “public” know that someone needed to create something of catharsis to survive another day’s stroll along the ledge between absurdity and indifference, sends a shudder to my core and dredges up long buried nightmares. If it must be born into the world I prefer to render the process to a metaphysical design. One that I, as a person who operates both artistically and personally on a level outside, above and beyond the more grounded methods of application and communication, will trust. I will not, however, press the issue beyond what is comfortable for me and in doing so will not pose a threat to the ethics, both personally and artistically, by which the work is upheld. The work is the reward. I am indebted to it. All else is presumption and vanity.

Ett inlägg delat av Maria McKee (@thisismariamckee) 7 Jun 2018 kl. 11:23 PDT

Cooders ballader är knäckande

The Prodigal Son är Ry Cooders första solostudioalbum på sex år.

Och precis som på hans tidigare skivor så är det balladerna som knäcker mig. Det är något i Cooders röst som passar extra bra i balladerna. 2011 års Pull Up Some Dust And Sit Down innehöll favoriten Dirty Chateau.

Nu har vi bland annat inledande Straight Street i samma stil.

I övrigt är Prodigal Son full av gospel - låtar av Blind Willie Johnson, The Stanley Brothers m fl.

Ovan ser du en video om albumet.

The The i Sverige igen under sorgliga omständigheter

En recension av The Thes Stockholmkonsert 2018 präglas tyvärr av den sorgliga omständigheten att Matt Johnsons far Edward Charles Johnson oväntat avlidit på morgonen.

"I am unable to cancel THE THE's concert over the next week due to the massive financial implications, but also in recent weeks, as his health was starting to fail, my dad had made my brother Gerard and I promise that if anything were to happen to him we would both carry on with our careers and make him proud", skrev Matt Johnson på sociala medier tidigare under dagen.

Så det är oundvikligt att inte tolka in chocken och sorgen när Johnson framför allt under inledningen låter aningen disträ eller åtminstone inte 100 procent närvarande.

Låtlistan är fantastisk, bandet är fantastiskt, så det är bara lätt att tänka sig hur OERHÖRD konserten varit utan det tråkiga besked som Johnson drabbats av samma dag.

Den långa låtlistan är som en manifestation av The Thes fantastiska bredd - från introverta ballader till klistriga popdängor, malande indierock och närapå soulnummer. Det går naturligtvis inte att komma ifrån de riktigt stora publikfavoriterna - Heartland, Infected, This Is The Day, Armageddon Days Are Here (Again) och Slow Emotion Replay.

Svensk medverkan får vi även när Meja Kullersten kommer in på scenen och sjunger We Can't Stop What's Coming tillsammans med Johnson.

PS: The The uppmuntrar publiken att inte fotografera eller filma med sina telefoner, därav bilden ovan. DS

Ann Wilson släpper soloalbum

Familjedramat i Heart går vidare med att sångaren Ann Wilson släpper ett nytt soloalbum i höst, kallat Immortal.

Systern, gitarristen Nancy Wilson gjorde lite överraskande ett av fjolårets bästa album med sitt band Roadcase Royale. I detta blogginlägg kan du läsa om varför systrarna just nu inte driver Heart tillsammans.

Immortal samlar låtar av döda artister - alltifrån George Michael till David Bowie, Leonard Cohen, Tom Petty och Amy Winehouse.

Wilson verkar ha ansträngt sig att välja låtar som inte är helt uttjatade. Således är Bowielåten I'm Afraid of Americans, medan Tom Petty-låten är Luna och Leonard Cohen-valet är A Thousand Kisses Deep.

Skivan släpps 14 september.

Mazzy Star är tillbaka

Nej, jag tillhör inte Hope Sandovals stjärnögda tillbedjare.

Men jag har då och då lyssnat på vad Mazzy Star gjort, utan att det riktigt fastnat. Det är ingenting jag sörjer, det är fortfarande trevliga stunder.

Precis likadant med nya EP:n Still - deras första release på fyra år. Det är tre nya låtar och en ny version av So Tonight That I Might See.

Sandoval låter fortfarande skör och drömsk och alla de där adjektiven som brukar räknas upp i recensionerna. Lite som en oartikulerad Mary Margaret O'Hara. Småtrevligt - men jag kommer inte kunna de nya melodierna den här gången heller.