Första halvan av skivåret 2018 har rent tekniskt någon vecka kvar, med några releaser på fredag, 29 juni. Men jag är rätt säker på att de inte tillför något avgörande.
Första halvårets mest lyssnade, och bästa, skiva är utan tvekan Loner av Caroline Rose. En artist som gått från tämligen seriös americana till humoristisk poprock med klistriga refränger. Det bästa med Rose är att hon verkar vara sprängfylld av kreativitet. Förhoppningsvis behöver vi inte vänta fyra år på uppföljaren (som mellan första och andra albumet).
Kajsa Grytts Kniven i hjärtat är första halvårets bästa svenska skiva. En Grytt med självförtroende som vågar göra alltifrån minimalistisk pop till storslagna ballader.
Magnus Lindbergs album Magnus Lindbergs skörd är inte på något sätt perfekt, men det känns väldigt bra att han är tillbaka. En skiva som har potential att växa.
Lindi Ortegas Liberty har smugit upp som en liten favorit under våren. Den är lite mer krävande än hennes tidigare album, men det finns också något där som blir mer och mer intressant för varje lyssning.
Att Ulf Lundell gjorde comeback med Skisser är en stor händelse, men mer just händelse än faktisk musik. Det är givande att lyssna på Lundells texter, men några minnesvärda melodier skriver han inte längre.
I'm With Hers album See You Around blev mer intressant när jag sett bandet live. Jag hade önskat att de fått in lite av kraften och närvaron på skiva, men flera av låtarna är bra.
På Heavy Metal-sidan fastnade jag aldrig för Judas Priests nya skiva Firepower, som ändå fick mycket lovord av kritikerna. Då tyckte jag både Anvils Pounding The Pavement och Ross The Boss skiva By Blood Sworn var roligare, utan att vara femstjärniga på något sätt.
Besvikelser? Courtney Marie Andrews nya skiva May Your Kindness Remain är tyvärr mer pretentiös än lyssningsvärd. Laura Veirs The Lookout är sällsynt blek - Veirs verkar sträva efter förnyelse men glömde låtarna på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar