Alla 70-talsband som funderar över hur de kan gå vidare med värdighet kan studera Sparks.
Receptet är enkelt:
1. Vårda dina gamla hits och spela dem med samma ackuratess som på 70-talet.
2. Gör ny musik som är lika bra som dina gamla hits.
Eller ja, det är väl inte så enkelt. Men det är detta som Sparks gör.
På Cirkus på lördagskvällen är det naturligtvis de gamla favoriterna som får störst bifall - This Town Ain't Big Enough for Both of Us, Amateur Hour, Propaganda, At Home At Work At Play och No. 1 Song in Heaven.
Men det är lätt att glömma bort att Sparks fortsatt skriva klassiker - When Do I Get To Sing My Way, The Rhythm Thief, My Baby's Taking Me Home, Suburban Homeboy och märkligast av allt, nästan hela nyaste skivan Hippopotamus är som en enda hitkavalkad - What The Hell Is It This Time, Missionary Position, Edith Piaf (Said It Better Than Me), Probably Nothing, titellåten... Det tar liksom aldrig slut.
En av hemligheterna är nog att Russell och Ron Mael hittat ett osedvanligt spänstigt band som kan spela i princip hela deras repertoar, med både entusiasm och finess.
För en gångs skull är det inte överord att säga att du som missade Sparks på Cirkus verkligen gick miste om något. Världsklass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar