När 1+1 blir minus

Jag har nog tidigare på bloggen skrivit om mitt hat mot duoplattor. De tillför ytterst sällan någonting.

Du tar två respekterade artister och får en duo som inte vet vad de vill. Exempel: Mark Knopfler och Emmylou Harris - gjorde ingen glad. Steve Earle och Shawn Colvin - utan tvekan det tristaste albumet någon av dem varit inblandad i. Mikael Wiehe har gjort åtskilliga duoalbum, men det är väl bara hans duoskivor med Björn Afzelius som är riktigt bra.

Ett duoalbum som funkade var Jenny Lewis och Johnathan Rices album Jenny & Johnny. Där blev 1+1 faktiskt 3. Kan ha berott på att de var ett par, eller på att de faktiskt hade en tydlig idé om vad de ville göra och bra låtar!

Courtney Barnett och Kurt Vile ser bra ut tillsammans på bild, som syster och bror. Men musikaliskt är albumet Lotta Sea Lice, som släpptes i går, fredag, ingen rolig historia.

Det kan naturligtvis bero på att jag inte har några högre tankar om Vile, medan jag verkligen gillar Barnett. I det här fallet tycker jag Vile drar ner Barnett till sin nivå, där det mesta känns segt och släpigt. Barnetts berömda humor försvinner i seghetsträsket.

Nu har jag bara hunnit lyssna några gånger på skivan än så länge, jag kan inte utesluta att det vänder.