Årets bästa samhällsskildring inom populärmusiken kommer från en poet, pjäs- och nu också romanförfattare som gillar hiphop.
Kate Tempest är alltså en mångsidig talang, med poesisamlingar, pjäser, en roman och två album under bältet.
Let Them Eat Chaos är hennes andra album och det behövs inga plakattexter för att förstå att detta är svidande samhällskritik och socialrealism.
Jag tänker lika mycket på Ken Loach som på andra musiker när jag lyssnar på Let Them Eat Chaos. Eller kanske Mike Leigh, som har förmågan att skildra det brittiska samhället utan att nödvändigtvis skriva publiken på näsan med sina filmer.
Vi får möta många olika människor, på samhällets botten och samhällets topp. Ständigt är Kate Tempest och hennes musiker där för att driva historien framåt.
Bitvis skapas en nästan klaustrofobisk stämning för huvudpersonerna, fast i ett liv de inte kan ta sig ur - oavsett om de är välavlönade PR-konsulter eller arbetslösa ungdomar.
Det skulle kunna vara pretentiöst och okänsligt, men Tempest håller en lagom, observerande distans till historierna, utan att för den skull bli iskall. Precis rätt kalibrering för en sångare, men också poet.
Årets bästa skivor: 3. Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs
Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar