Kate Bush släpper liveinspelningar

Kate Bushs senaste studioskiva 50 Words for Snow är bland det tråkigaste jag någonsin hört.

Men jag tror det blir roligare när vi får höra liveinspelningar från hennes senaste konsertserie, kallad Before The Dawn. Bush gjorde ju livecomeback efter 35 år när hon genomförde 22 spelningar i London 2014.

Before The Dawn dominerades av två album, klassikern Hounds of Love och hennes näst senaste studioskiva med nya inspelningar, Aerial. Ett och annat spår från 50 Words of Snow och The Red Shoes fanns också med.

Before The Dawn släpps 25 november som 3 CD eller 4 vinylskivor.

Nytt album av Nisse Hellberg

Snart är det dags för Nisse Hellbergs åttonde renodlade soloalbum (alltså oräknat samarbetsskivor med t ex Peps Persson och Per Gessle).

Nya skivan är döpt till Vägen västerut och innehåller 13 låtar med sedvanligt hellbergska titlar som En hel slev snikenhet och Nya sätt att såra mig.

Skivan släpps 11 november.

Stor intervju med Van Morrison

En större intervju med Van Morrison är sällsynt. Men Rolling Stone har gjort en.

På fredag släpps Morrisons nya skiva Keep Me Singing. 

Intervjun kan läsas här.

Peter LeMarc släpper nytt album

Efter den sista konserten på Skeppsholmen 2014 lät det på Peter LeMarc som att han förmodligen inte skulle göra några fler album heller.

Men 18 november släpps Den tunna tråden. Titellåten har släppts som singel i dag.

Skivan handlar om frun Monikas cancersjukdom. "Låt henne inte dö" sjunger LeMarc och det säger sig självt att albumet inte är tjofaderittan lambo direkt.

Rent musikaliskt är singelsläppet mycket lovande, med en luftig, sparsam produktion som ändå låter färgstark.

Lyssna via Youtube ovan.

Smakprov från Cohens nya

Som jag tidigare uppmärksammat här så släpper 82-årige Leonard Cohen sitt 14:e studioalbum i höst. Releasedatum är 21 oktober.

Ovan kan du höra ett smakprov, nämligen titellåten You Want It Darker.

Extra allt med Meat Loaf

Jag lyssnar på väldigt mycket ny musik. Kanske inte riktigt lika mycket som proffskritikerna, som väl klämmer en 7-8 nya skivor i veckan. Men jag skulle uppskatta att jag hör cirka 10 gånger mer ny musik än den genomsnittlige musikkonsumenten.

Med kvantitet finns alltid en risk att kvalitetslyssnandet kommer i kläm. Sålunda får vissa skivor bara en 2-3 lyssningar innan de förpassas till arkivet för att aldrig mer återhöras.

Med åren lär du dig ganska fort vad som är värt att fortsätta lyssna på. Och det mesta jag hör, låter jämntjockt, jämngrått och jämnbra. Om jag tittar på ett snitt av de nya skivor jag hört i år, så är det en solid treplussamling. Det låter okej. Det sticker inte ut, vare sig i negativ eller positiv bemärkelse. Med enstaka undantag.

Då är det fantastiskt skönt att Meat Loaf finns. Han bemödar sig inte om att smälta in i mängden. Han har sålt oräkneliga skivor (Bat Out of Hell är världens femte mest sålda skiva), men han är inte jämngrå på något sätt.

Braver Than We Are som hans nya album heter är ännu ett bevis på att "less is more" inte är en devis som Marvin Lee Aday lever efter. Spår två på skivan, Going All The Way Is Just The Start (A Song In 6 Movements), är 11.28 lång.

Herr Loaf har stöd av bombastiska arrangemang, tre olika sångerskor som bistår honom med sånghjälp (däribland magiska Ellen Foley som ju hjälpt Meat Loaf till stordåd även tidigare). Och, ja, det är lätt att storkna om du vanligtvis mest gillar akustiska trubadurer som sjunger nätta treminutersvisor.

Jag tycker det är fantastiskt. Det är musikal, det är drama, det är en inte alls lika tonsäker Meat Loaf längre, även om hans röst fortfarande är stor. De sprickor som märks i stämbandens förmåga gör det hela nästan ännu mer gripande.

Ny skiva, memoarer och turné för Steve Forbert

14 oktober släpper Steve Forbert sitt 17:e studioalbum, Flying At Night.

Jag har följt Forbert ryckvis över hans karriär, i regel har det varit givande. Nu har jag slarvat lite så hans två senaste skivor har inte fått det antalet lyssningar som de hade krävt. Ska bli intressant att höra hur nya skivan låter.

Inte nog med ny skiva, dessutom släpper Forbert i höst sina memoarer. I en tidigare intervju så hävdade han att boken skulle döpas till Memoirs, just av skälet att ingen annan döpt sina memoarer till "memoarer". Bokförlaget övertalade tydligen Forbert att ändra namnet, för nu blir det i stället Big City Cat, vilket också är namnet på en av hans låtar.

Dessutom blir det Europaturné, som landar i såväl Malmö (Folk Å Rock, 14 oktober) som Stockholm (Fasching, 18 oktober).

Kanske har Regina Spektor kvar lite krut ändå?

I det här inlägget så dissade jag Regina Spektors artistiska utveckling; i mitt tycke har hon tappat mycket av den kvalitet hon hade på Soviet Kitsch och Begin To Hope. De efterföljande albumen kändes tramsigare och lättviktigare.

Men det är aldrig för sent att göra en comeback. I alla fall för en låt eller så. Balladen Black and White, se klippet ovan, är riktigt tjusig.

Nya skivan Remember Us To Life släpps 30 september.

Sångarna som ingen gillar

Det finns något fascinerande över de där sångarna som tar på sig kamikazeuppgiften att ersätta en älskad, ikonisk sångare i kända band.

Tänk "Ripper" Owens som ersatte Rob Halford i Judas Priest, Blaze Bayley som ersatte Bruce Dickinson i Iron Maiden, stackars Gary Cherone som gav sig på försöket att bli en del av Van Halen efter att de haft TVÅ ikoniska sångare i David Lee Roth och Sammy Hagar.

Ovan exempel har mycket riktigt slutat i att originalsångarna kommit tillbaka.

I Ray Wilsons fall kom han att ersätta Phil Collins i Genesis, under ett album (Calling All Stations, 1997) samt en Europaturné (USA-turnén blev inställd pga dålig biljettförsäljning). Sedan lade bandet ned.

Bara att Wilson hade sådan stake att han vågade ersätta Collins gör mig nyfiken på hans nya album Makes Me Think of Home, som släpps 7 oktober.

Första Pretendersskivan på åtta år

2014 släppte Chrissie Hynde det småtrevliga soloalbumet Stockholm, men det är åtta år sedan en Pretendersskiva släpptes.

Nyblivna folkpensionären Hynde och bandet släpper skivan Alone 21 oktober.

Den enda andra originalmedlemmen Martin Chambers, trummisen, verkar inte längre spela på studioalbum, åtminstone lät han Jim Keltner ersätta honom på 2008 års Break Up The Concrete. Jag har ännu inte kunnat hitta någon information om Chambers finns med på Alone. Däremot spelar Chambers live.

Via klippet ovan kan du lyssna på nya spåret Holy Commotion.

Hylander är tillbaka

2014 var det tänkt att Dan Hylander skulle släppa ett album med Mikael Rickfors och Mats Ronander. Det blev bara en singel, Från midnatt fram till gryningen.

Sedan blev det någon turnérunda där Ronander hade ersatts med Pugh Rogefeldt.

Nu kommer i stället en ny soloskiva med Dan Hylander, kongenialt döpt till Kan själv. Kanske som en kommentar till att det inte blev någon trioskiva.

Det som jag antar är smakprovet från nya skivan heter Det vet bara jag och är en duett mellan Hylander och EllyEve, en sångerska som till vardags heter Elin Svensson. Jag ska erkänna att jag inte vet mer om henne än det jag kan googla fram.

Det vet bara jag låter småtrevlig, nya skivan kan nog bli i samma stil. Den släpps 30 september.

Gothsynth

Wendy Bevan är som Siouxsie Sioux om den senare blivit ihop med en trummaskin i stället för med Budgie.

Ja, eller något sådant. Wendy Bevan är musiker och fotograf, denna hemska kombo som även Bryan Adams stoltserar med. Men på något sätt misstänker jag att Bevan har mer täckning för sitt dubbelarbete än vad Adams har. Fast jag vet inte, för jag har aldrig sett några av Bevans fotografier.

Hon har gjort musik i många år, men nya skivan Rose and Thorn beskrivs ändå som hennes debutalbum. Tydligen har hon mest samarbetat med andra grupper och artister tidigare, samt släppt en och annan EP och singel i eget namn.

Och Rose and Thorn är finfin. Poppig och gotisk precis som ovan nämnda Siouxsie. Förmodligen en shoo-in på årets tio-i-topp-lista, och dessutom perfekt lyssning om det någonsin blir höstkrispigt kallt i Stockholm. (Men oddsen talar för sommar fram till åtminstone november.)

Sundström är alltid Sundström

Det är lätt att Stefan Sundström snudd blir parodi på sig själv på Mosebacketerrassen.

Varenda mellansnack är pladdrigt, osorterat, fullt med meningar som aldrig avslutas. Han "bräker" (eget ordval) på sin värsta söder-om-söder-stockholmska och spelar gitarr som om han kanske aldrig tog fler lektioner än de där enstaka på 70-talet.

Men jag tycker det är skönt. Det finns så många konserter som är mer av kategorin "event", där utövarna på scenen verkar mest intresserade av att ingenting i den minutiösa produktionen ska gå fel. Så att de sedan bara kan casha in checken och åka vidare.

Stefan Sundström gillar nog ändå det han gör, trots ett mellansnack som går ut på att han kanske borde sluta med musik eftersom det "är som stumfilm".

Vi får höra en ny låt, om jag fattar det hela rätt. Som handlar om morfaderskapet och kanske döden.

Och vi får flera gamla favvisar, som Latlåt från Farsta (som verkar vara en publikönskning, men nog tror jag han skulle spelat den ändå) med kvällens högsta allsång. En bärs med Nefertite återupplivas. Kul. Sabina återser vi både i originalvisan med samma namn och sedan när hon gör en konst utav att gå.

Sundström borde naturligtvis få livslång konstnärslön för att han är en av få nu levande artister som verkar... levande.

Stings nya låter som The Police fast sämre

Som ni ser några notiser ned så var jag åtminstone lite upphetsad över att Sting skulle återvända till "rocken" (The Police spelade ju aldrig riktigt rock, egentligen.)

Men efter att ha hört första smakprovet I Can't Stop Thinking About You - en titel som mycket riktigt låter som en bortglömd Police-låt) så är jag tillbaka på jorden igen.

I Can't Stop Thinking About You låter som The Police, det är sant. Men som en gammal Police-låt som Sting har ratat 1979, fryst ned och sedan långsamt värmt upp över ett års tid. Det vill säga, inte särskilt bra.

Lyssna på låten här.