Sundström är alltid Sundström

Det är lätt att Stefan Sundström snudd blir parodi på sig själv på Mosebacketerrassen.

Varenda mellansnack är pladdrigt, osorterat, fullt med meningar som aldrig avslutas. Han "bräker" (eget ordval) på sin värsta söder-om-söder-stockholmska och spelar gitarr som om han kanske aldrig tog fler lektioner än de där enstaka på 70-talet.

Men jag tycker det är skönt. Det finns så många konserter som är mer av kategorin "event", där utövarna på scenen verkar mest intresserade av att ingenting i den minutiösa produktionen ska gå fel. Så att de sedan bara kan casha in checken och åka vidare.

Stefan Sundström gillar nog ändå det han gör, trots ett mellansnack som går ut på att han kanske borde sluta med musik eftersom det "är som stumfilm".

Vi får höra en ny låt, om jag fattar det hela rätt. Som handlar om morfaderskapet och kanske döden.

Och vi får flera gamla favvisar, som Latlåt från Farsta (som verkar vara en publikönskning, men nog tror jag han skulle spelat den ändå) med kvällens högsta allsång. En bärs med Nefertite återupplivas. Kul. Sabina återser vi både i originalvisan med samma namn och sedan när hon gör en konst utav att gå.

Sundström borde naturligtvis få livslång konstnärslön för att han är en av få nu levande artister som verkar... levande.