Jag lyssnar på väldigt mycket ny musik. Kanske inte riktigt lika mycket som proffskritikerna, som väl klämmer en 7-8 nya skivor i veckan. Men jag skulle uppskatta att jag hör cirka 10 gånger mer ny musik än den genomsnittlige musikkonsumenten.
Med kvantitet finns alltid en risk att kvalitetslyssnandet kommer i kläm. Sålunda får vissa skivor bara en 2-3 lyssningar innan de förpassas till arkivet för att aldrig mer återhöras.
Med åren lär du dig ganska fort vad som är värt att fortsätta lyssna på. Och det mesta jag hör, låter jämntjockt, jämngrått och jämnbra. Om jag tittar på ett snitt av de nya skivor jag hört i år, så är det en solid treplussamling. Det låter okej. Det sticker inte ut, vare sig i negativ eller positiv bemärkelse. Med enstaka undantag.
Då är det fantastiskt skönt att Meat Loaf finns. Han bemödar sig inte om att smälta in i mängden. Han har sålt oräkneliga skivor (Bat Out of Hell är världens femte mest sålda skiva), men han är inte jämngrå på något sätt.
Braver Than We Are som hans nya album heter är ännu ett bevis på att "less is more" inte är en devis som Marvin Lee Aday lever efter. Spår två på skivan, Going All The Way Is Just The Start (A Song In 6 Movements), är 11.28 lång.
Herr Loaf har stöd av bombastiska arrangemang, tre olika sångerskor som bistår honom med sånghjälp (däribland magiska Ellen Foley som ju hjälpt Meat Loaf till stordåd även tidigare). Och, ja, det är lätt att storkna om du vanligtvis mest gillar akustiska trubadurer som sjunger nätta treminutersvisor.
Jag tycker det är fantastiskt. Det är musikal, det är drama, det är en inte alls lika tonsäker Meat Loaf längre, även om hans röst fortfarande är stor. De sprickor som märks i stämbandens förmåga gör det hela nästan ännu mer gripande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar