Wikströms fina

På nya skivan I stället för tystnad lyckas Rolf Wikström balansera på den fina linjen mellan autenticitet och sentimentalitet.

Där jag tyckte Ferlintolkningarna till och från snuddade vid det gråtmilda, håller sig Wikström här på rätt sida gränsen. Det är känslomässigt, men aldrig på ett pjunkigt sätt.

Dessutom slipper vi det alltför tungfotade bluesgunget. I stället är det mycket akustisk gitarr, mycket luft i arrangemangen och hellre sångrösten i fokus än en skrikande sologitarr.

Allt som allt, en av Rolf Wikströms allra finaste skivor.

Säsongsavslutning

I dag spelas kvalfinalen till Premier League, Reading-Swansea. Det är den obevekliga slutpunkten på den engelska fotbollssäsongen.

Därefter väntar en drygt två månader lång ökenvandring innan Premier League, The Championship, League One och League Two drar i gång igen.

Töntar kan tjafsa om La Liga och Serie A (eller Bundesliga!) men det är engelsk fotboll som räknas. Barcelona Schmarcelona.

R.I.P. Gil Scott-Heron

I dag lyssnar jag på The Revolution Will Not Be Televised för att hedra Gil Scott-Heron som har avlidit vid 62 års ålder.

Mannen som var stilbildare och föregångare för hiphoppare och rappare gjorde skivcomeback i fjol, efter 16 års bortovaro från studion, med I'm New Here. Det var väl ingen höjdpunkt i karriären, men alla var glada, eftersom vi antog att det bara var första steget på en ny del i Gil Scott-Herons karriär.

Tyvärr blir det inga fler nya skivor, om vi inte räknar eventuella postuma utgivningar.

* The Revolution Will Not Be Televised är en sång som ursprungligen gavs ut på skivan Pieces of a Man. Skivan jag lyssnade på med samma titel är en samlingsskiva.

Pop igen

Mauro Scocco har lärt sig att han är popartist och inte Ulf Lundell. Det är tydligt på senaste skivan Musik för nyskilda.

Det gjorde nästan fysiskt ont att se Scocco posera med en akustisk gitarr på en brygga (!) på förra skivan Ljudet av tiden som går.

Nu är han tillbaka i sorgsna ballader och poppiga uptempo-spår. Flera av låtarna här skulle lika gärna kunna vara Ratata-spår, åtminstone om man lyssnar på arrangemangen. (In i djungeln, Adrenalin t ex).

Sedan går det bara att lura öronen till en viss del, fortfarande är det uppenbart att det trots allt är 20 år sedan Scocco var riktigt formtoppad.

Energirik Kajsa Grytt

Jag var inte övertygad om att det musikaliska samarbetet mellan Kajsa Grytt och Jari Haapalainen skulle fungera.

Men efter En kvinna under påverkan och efter att ha sett tisdagskvällens turnépremiär på Debaser Slussen är det bara att kapitulera. Kajsa Grytt har fått precis den producent, arrangör och bandledare hon behöver. En som hjälper till att knyta ihop alla lösa trådar, så att Grytt kan koncentrera sig på det hon själv gör bäst; sjunga, leva ut på scenen och berätta sina historier.

Tisdagskvällens konsert blir relativt kort och domineras helt - förutom tre låtar - av nya skivan. Att döma av Kajsa Grytts twitterflöde har repetitionerna inte varit alltför omfattande...

Bäst av allt är att konserten ger mersmak. Efter 8-10 konserter kommer det här låta ännu tajtare och bättre. Entusiasmen och glädjen finns redan där.

DNs sexistiska Dylanreportage

På tisdag 24 maj fyller Bob Dylan 70 år. Detta faktum betyder ingenting för många, väldigt mycket för andra.

För DN betyder det en gyllene chans att skriva ett mycket märkligt, sexistiskt reportage om de (manliga) kufar som gillar Dylan så mycket att det går över styr. Så att de till exempel lyssnar på Dylan nakna och smugglar in kameror gömda vid skrevet på konserter.

Och sedan följer de upp det med att intervjua Fredrik Wikingsson (!), mest känd som en man som skriker oavbrutet i tv tillsammans med Filip Hammar.

DNs inkompetens är monumental. Jag vet inte om de försöker vara roliga eller ironiska.

Ett förslag till DN är att göra en seriös intervju med till exempel Kajsa Grytt eller Ebba Forsberg, två kvinnliga artister som tar Dylans musik på stort allvar och gjort utmärkta versioner av hans låtar.

Högsta klass

Jag har gett upp hoppet att Sahara Hotnights är något mer än lite kul för stunden. Men på ett sätt är deras senaste skiva, Sahara Hotnights, en absolut högklassig skiva: Omslaget.

Maria Andersson och hennes kollegor agerar flygvärdinnor på en bild som ser ut som en hyllning till några av 70-talets bästa omslag.

Supertramps Breakfast In America är en uppenbar parallell. Candy-O av The Cars har något av samma stil, men spelar mer på sex. Bägge dessa hamnar regelbundet på listor över de bästa skivomslagen genom tiderna.

Sex Pistols Flogging A Dead Horse snuddar vid samma stil.

Två nya liveskivor av Ulf Lundell

Hur mår Ulf Lundell? Ja, det har vi egentligen inte fått höra något alls om sedan beskedet om vinterns inställda turné kom. Lundell gav ingen annan närmare förklaring än att han är "utarbetad".

Nu kommer dock ett livstecken, om än ytterst indirekt. 22 juni släpps två liveskivor, en inspelning från Danmarks Radio som genomfördes på Roskildefestivalen 1999. Och en samling låtar från Unplugged-sektionerna under turnén 2008. (Lundell fegade ju ur och spelade bara akustiskt under delar av konserterna.)

Turnén 1999 kom i kölvattnet av den brötiga skivan Slugger - en skiva som åldrats ganska dåligt. Jag har ingen större lust att höra låtar som Om jag hade henne, Man igen eller Ärrad & bränd.

Unplugged-skivan kan bli roligare. Rått och romantiskt, En fri man i stan, Lit de Parade, Danielas hus och Diamanter är bra låtval. Men Lundell plågar sina fans genom att inte välja en enda låt från 70-talet! Jag minns Ryggen fri, Jag går på promenaden och Snön faller (och vi med den) som stora höjdpunkter från den turnén.

Omistligt - bitvis

Hur roligt är det att höra Kate Bush nyinspelningar av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993)? Ja, bitvis ganska kul, och i ett par fall riktigt gripande.

Roligast? En gitarr-riffig och mumlig version av Rubberband Girl. Låter som om hon egentligen inte tänkt sig inkludera låten på skivan, utan bara lallar fram en demo. (Vilket, enligt intervjun i Mojo, visar sig vara fallet.)

Bäst? Jag utmanar vem som helst att känna sig oberörd inför This Woman's Work och Moments of Pleasure, som följer på varandra, som spår 6 och 7. Långsamma, innerliga versioner, med Kate Bush röst äldre, mer sårbar, än på originalen. Moments of Pleasure berör bland annat Bushs mors bortgång.

Vart och ett av de tre spåren ovan är skäl nog att köpa skivan.

Heather Nova gör comeback

Det är 17 år sedan Heather Nova stod på sin kommersiella topp, med singeln Walk This World och albumet Oyster.

Likväl gör hon som många artister; tragglar på och ger ut en skiva ungefär vartannat år, med en liten och inte särskilt trogen publik. Hennes senaste skiva, 300 Days At Sea, släpps 27 maj och är delvis finansierad av fansen.

"Having chosen not to go with a major label this time, I have the freedom to do things a little differently with this release…", som hon skriver på sin sajt.

Vilket normalt är en omskrivning för att inget skivbolag ville ta i artisten med tång.

Jävlar i mig magiskt

Jag har haft ett "on again, off again"-förhållande till Sades musik. Vissa av skivorna har jag lyssnat väldigt mycket på, andra har jag nästan helt ignorerat.

Därför var det väldigt överraskande att konserten i Globen i tisdags var en så helgjuten och strålande föreställning. Låtlistan var utsökt komponerad, från tidiga favoriter som Your Love Is King, Smooth Operator och Jezebel till nya spår som Soldier of Love, Love Is Found och Thin Lizzy-covern Still In Love With You.

Dessutom var showen en lagom blandning av bombastiska (film)effekter och mer subtila grepp. Helheten blev en överraskande knockout, som fått mig att knarka Sade-låtar i flera dagar.

PS: Och att få uppleva två så bra konserter inom loppet av fyra dagar är helt otroligt - Yusuf/Cat Stevens på lördagen och Sade på tisdagen. DS

Ny skiva med Morrissey - som kommer till Stockholm

Enligt ett uttalande som Morrissey gjort till nätfanzinet True To You, så är hans nya studioskiva klar.

"The follow-up to 'Years of refusal' is ready and fluttering wildly against the bars. There is still no record label and the years shuffle like cards. My talents do not lie in DIY", säger Morrissey.

I samma uttalande nämner han att han hoppas utöka juniturnén med bland annat konserter i Stockholm. Såvitt jag vet har varken datum eller spelplats bekräftats än så länge.

Dom dummaste gör comeback

18 maj släpps Dom dummastes comebackskiva Album. Det är första skivan sedan 2000, även om bandmedlemmarna - inte minst Lars Cleveman - varit synnerligen aktiva på egen hand, under de senaste åren.

Smakproven på bandets sajt, som ni också kan höra via Youtube-videon ovan, låter bitvis brötiga och trista och bitvis långsamma, svävande, magiska. Ja, kort sagt, de lugna låtarna är bäst.

Sanslös hitparad

Biljetterna till Yusuf, som kvällen till ära hyllade sitt alter ego Cat Stevens, kostade en relativt ansenlig summa. Men ingen av de drygt 8 000 på Hovet kan ha ångrat de spenderade slantarna.

Yusuf bjöd på en 1,5 timme i princip oavbruten hitparad, från inledande Lillywhite till The Wind, Morning Has Broken, Moon Shadow, The First Cut Is The Deepest, Matthew And Son, I Love My Dog, Here Comes My Baby, Where Do The Children Play, Wild World, Father And Son, Miles From Nowhere och Peace Train...

Att tillägga att det var en avslappnad och skämtande - men ändå distinkt - Yusuf. Som charmade publiken från absolut första stund.

Och, inte att förglömma, Yusuf bjöd även på nyare spår som My People, Boots and Dust, Midday (Avoid City After Dark) och Roadsinger.

En av de fem bästa konserter jag sett - och det är ett mycket högt betyg.

(Klippet ovan är från Royal Albert Hall, 2009)

Livet intressantare än musiken

Det är otvivelaktigt så att Tom Waits skrivit in sig i den populärmusikaliska historien. Mannen som började som singersongwriter som lånade från både jazzmusiker och beatförfattare.

Som sedan valde att vrida sin utveckling i riktning mot teatermusik, Captain Beefheart-lån och gammal träskblues.

I dag föredrar jag att återvända till 70-talets Waits snarare än att lyssna på hans senare verk. Och det är nog till och med så att jag hellre läser om Tom Waits än lyssnar på honom. Därför har jag börjat läsa Lowside of The Road - A Life of Tom Waits av Barney Hoskyns.

Hoskyns har - trots motstånd från Tom Waits och hans fru Kathleen Brennan, som förbjudit (!) många Waitsmedarbetare att tala med Hoskyns - lyckats skriva en biografi som känns rejält genomarbetad. Som tur är har författaren lyckats få flera nyckelpersoner att prata, däribland David Geffen, som tog in Waits på sitt bolag Asylum, Herb Cohen, Waits första manager, och Bones Howe, som producerade en rad av Waits tidiga skivor.

Inledningen, där Thomas Waits växer upp i en förort till Los Angeles, flyttar till San Diego och så småningom utvecklar den karaktär som blir Tom Waits, är fascinerande. Waits är som en svamp som suger åt sig musik, litteratur och vardagsmiljöer. Han sätter sig på caféer, barer och allehanda syltor och lyssnar på gästernas samtal. Han kör runt i bil bara för att samla intryck, bilder.

Tori Amos släpper ny skiva

I september släpper Tori Amos sin nya skiva Night of Hunters.

Enligt hemsidan är skivan inspirerad av klassisk musik. Den släpps också via Deutsche Grammophon. Så här säger Tori Amos till den egna hemsidan:

"It's a 21st century song cycle inspired by classical music themes spanning over 400 years. I have used the structure of a song cycle to tell an ongoing, modern story. The protagonist is a woman who finds herself in the dying embers of a relationship. In the course of one night she goes through an initiation of sorts that leads her to reinvent herself allowing the listener to follow her on a journey to explore complex musical and emotional subject matter. One of the main themes explored on this album is the hunter and the hunted and how both exist within us.”

Tori Amos kommer också turnera med start i slutet av september - tyvärr finns än så länge bara finska, danska och norska datum, inga svenska...

Kate Bush i låtskrivartagen

Som bekant så släpper Kate Bush sin nya skiva, med nyinspelade gamla låtar, Director's Cut, nu i maj.

Men hon har också "skrivit det mesta" till en helt ny studioskiva, säger hon till BBC, som citeras av NME. Tyvärr vill hon dock inte på något sätt utlova en ny skiva i år eller ens nästa år. I intervjun medger hon frustration över att det tar så lång tid mellan varje skiva...

Roffe är tillbaka

Det är många år sedan jag följde Roffe Wikströms musikkarriär regelbundet. Jag tappade bort honom någonstans i höjd med Mississippi som kom ut 1994.

Därefter känns det som om Wikström mest släppt samlingar, liveskivor och ännu fler Ferlintolkningar. Jag är säkert orättvis.

4 maj släpper Rolf Wikström nya skivan I stället för tystnad. Enligt hemsidan är det inget renodlat bluesmaterial "även om allt har en blå underton och bluesen aldrig ligger långt borta".

Wikström kommer naturligtvis turnera under våren och sommaren.

Omistliga återbesök

Finns det något tröttare än artister som gör uppkok på gammalt material? Förmodligen inte.

Men det hindrar inte att det finns undantag; artister som spelar in gamla låtar och lyckas tillföra någonting. Vissa artister har förmågan att tolka sig själva på ett trovärdigt sätt. Bob Dylan är arketypen; nobody sings Dylan like Dylan.

Randy Newman gjorde just detta med sin The Randy Newman Songbook Vol. 1. Skivan släpptes 2003 och omfattade 18 låtar från perioden 1966-1999. Endast Newmans röst och piano.

Den 10 maj släpps Randy Newman Songbook Vol. 2. Konceptet är identiskt, och det är inte så att Newman nu väljer endast nyare låtar, utan han blandar friskt i sin repertoar. Faktum är att Bad Love, hans utmärkta skiva från 1999, är den enda av studioskivorna som inte får "återbesök".

Således får vi färska sånger som Losing You (20o8), jämsides med Cowboy (1968) och Yellow Man (1970). Från Newmans musikal Faust får vi Sandman's Coming, som ursprungligen sjöngs av Linda Ronstadt.

Mest spelade i april

De här låtarna lyssnade jag oftast på i min Ipod under april månad:

1. Lonely Are The Free, Steve Earle
2. Several Shades of Why, J Mascis
3. The Right Mistake, Robbie Robertson
4. Get In Line, Ron Sexsmith
5. If I Could Give All My Love (Or Richard Manuel Is Dead), Counting Crows
6. Getting Ready for Christmas Day, Paul Simon
7. Jag klarar mig ändå, Kajsa Grytt
8. Constructive Summer, The Hold Steady
9. Har vi inte grävt för många hål?, Ossler
10. Raised All Wrong, Jim Bryson & The Weakerthans