Wikströms fina

På nya skivan I stället för tystnad lyckas Rolf Wikström balansera på den fina linjen mellan autenticitet och sentimentalitet.

Där jag tyckte Ferlintolkningarna till och från snuddade vid det gråtmilda, håller sig Wikström här på rätt sida gränsen. Det är känslomässigt, men aldrig på ett pjunkigt sätt.

Dessutom slipper vi det alltför tungfotade bluesgunget. I stället är det mycket akustisk gitarr, mycket luft i arrangemangen och hellre sångrösten i fokus än en skrikande sologitarr.

Allt som allt, en av Rolf Wikströms allra finaste skivor.