Mauro Scocco har lärt sig att han är popartist och inte Ulf Lundell. Det är tydligt på senaste skivan Musik för nyskilda.Det gjorde nästan fysiskt ont att se Scocco posera med en akustisk gitarr på en brygga (!) på förra skivan Ljudet av tiden som går.
Nu är han tillbaka i sorgsna ballader och poppiga uptempo-spår. Flera av låtarna här skulle lika gärna kunna vara Ratata-spår, åtminstone om man lyssnar på arrangemangen. (In i djungeln, Adrenalin t ex).
Sedan går det bara att lura öronen till en viss del, fortfarande är det uppenbart att det trots allt är 20 år sedan Scocco var riktigt formtoppad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar