"Vad är det som gör att vissa rockveteraner fortfarande kan spela inför tusentals människor medan andra turnerar runt och framträder i vad som känns som ett vardagsrum?"
Ovan skrev jag för nio år sedan, när jag hade sett Anders F Rönnblom i en liten lokal i Majorna i Göteborg. Det kanske var 80 personer i publiken.
På Kafé Himlavalvet på torsdagskvällen är det möjligtvis 200 - jag har alltid varit dålig på att beräkna publikstorlek. Så sent som 45 minuter tidigare har åskan gått och regnet fallit, men som tur är har ovädret dragit bort till andra delar av Stockholm.
För att anknyta till vad jag skrev ovan - jag tycker det är mystiskt att Anders F Rönnblom har en liten publik, medan så oerhört mycket skitmusik lockar tusentals eller tiotusentals människor. Jag kan för mitt liv inte komma på någon svensk artist som har hållit sig så kreativ, så vital, under så lång tid. Han turnerar och han släpper ny musik regelbundet (drygt 30 album är han uppe i nu) - och karln är 78 år gammal.
Som Rönnblom själv säger, under kvällen så spelar han och bandet låtar från sex decennier - 70-tal, 80-tal, 90-tal, 00-tal, 10-tal och 20-tal. (Nja, gjorde han verkligen det, jag är inte säker på att han täckte in precis alla decennier...)
Rönnblom låter pigg och inspirerad - bandet är lika stabilt som vanligt. Setlistan är fylld av gamla bekantingar, men även överraskningar - och de nya låtarna smälter in väl bland klassikerna.
Kan ingen typ göra något, så att Rönnblom får den uppmärksamhet han förtjänar? Har Grammis någon lifetime achievement-kategori? Ge priset till Anders F Rönnblom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar