I fjol i oktober spelade Hansson de Wolfe United en konsert på Rival. I november blev det en extrakonsert. Och i kväll blev det extrakonsertens extrakonsert. (Och i morgon är det extrakonsertens extrakonserts extrakonsert...)
Vad är skillnaden att se denna konsert i maj jämfört med konserten jag såg i november? Lorne de Wolfe har något problem med ett öga, så doktorn har beordrat honom att spela med mörka glasögon, vilket han faktiskt ber om ursäkt (!) för. Mannen är 74 år, han har rätt att ha vissa krämpor...
En annan skillnad är att de Wolfe sjunger avsevärt bättre nu i maj än i november. Luftrören och stämbanden var inte i toppform i höstas. Dessutom har ljudteknikern fattat att rösten måste ligga längre fram i mixen, inte begravas bland alla instrument, som i höstas.
Bandet är otroligt inspirerat med gitarristen Jonas Isacsson som självklar medelpunkt, men trummisen Andreas Dahlbäck och basisten Jerker Odelholm - som de Wolfe först kallar Odelstam - ankrar låtarna med sitt gung medan keyboardisten Christer Carlsson spelar melodislingor som vi alla i publiken har intatuerade i hjärnan.
Vi får en otrolig räcka låtar, i stort sett bara klassiker, förutom tre av låtarna från nyaste skivan, c/o Jorden, som kom i fjol. Den är också bra, men det är symtomatiskt att då går gubbarna i publiken ut på toalettpaus.
Jag när en förhoppning om att Hansson de Wolfe United aldrig slutar spela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar