Bob DylansThe Bootleg Series har nått fram till volym 17. Och ingenting tyder på att det finns någon bortre gräns för hur många volymer som kan släppas. Vem kunde tro det när de första tre volymerna landade i skivbackarna 1991?
Den senaste volymen är inriktad på albumet Time Out of Mind, från 1997, som producerades av Daniel Lanois - ett samarbete som var så fruktbart på albumet Oh Mercy, 1989.
I samma veta som albumet kom ut drabbades Dylan av en svampsjukdom kring hjärtat, histoplasmos, vilket fick recensenterna att tolka in att Dylan sjöng om sin egen situation på Time Out of Mind. Men låtarna var skrivna långt tidigare innan Dylan blev sjuk.
Fragments: Time Out of Mind Sessions 1996-1997 innehåller en del outgivna låtar samt outgivna versioner, men behållningen är en remixad version av originalalbumet. Plötsligt låter Time Out of Mind krispig och tydlig, i stället för den överdrivet murriga ljudbild som kännetecknade originalet.
Kiss började 2021 släppa skivor i en serie kallad Off The Soundboard, liveinspelningar från olika delar av karriären.
Skivorna har inte följt någon tidsordning, utan de hoppar lite fram och tillbaka. Först fick vi Tokyo, 2001, sedan kom en inspelning från Virginia Beach, 2004. Därefter gick de tillbaka till 1996 och Donington för att sedan ta ett rejält kliv tillbaka i tiden, till Des Moines, 1977.
Nu kommer en raritet, nämligen den enda bevarade professionellt gjorda liveinspelningen med Mark St. John, som endast var medlem på Animalize-skivan och bara gjorde 2,5 spelningar med Kiss. Han ersattes raskt av Bruce Kulick, som sedan var medlem i Kiss ända till 1995.
Inspelningen är gjord i Mid-Hudson Civic Arena i Poughkeepsie, 28 november 1984.
Sparks släppte sina mest klassiska skivor - Kimono My House, Propaganda etc. - på Island Records. Därefter har mycket vatten runnit under broarna, och nu kommer Sparks tillbaka till skivbolaget.
"We’re happy that after so much time, we’ve reconnected with Island, sharing the same spirit of adventure that we all had way back when, but with our new album, The Girl Is Crying In Her Latte", säger Russell Mael i ett pressmeddelande.
Det finns inte så mycket mer information om albumet än just albumtiteln - samt ett releasedatum, 26 maj.
Om någon hade frågat mig om australiensiska The Church existerar fortfarande, så hade jag tvekat. Jag har inte ägnat dem en tanke sedan albumet Starfish från 1988.
Men de existerar. Gitarristen Marty Willson-Piper - som har vissa Sverigeband - är förvisso inte med i bandet längre, men sångaren Steve Kilbey, som är den ende medlemmen som har varit med från starten, finns fortfarande kvar.
Nu står The Church i begrepp att släppa sitt 18:e album. Singlarna C'est La Vie och The Hypnogogue är det bästa jag har hört i år. Oväntat vitalt från ett band som bildades 1980.
Rickie Lee Jones senaste album var coversamlingen Kicks. Hon gillar att göra covers, det var hennes femte coveralbum, om vi räknar EP:n Girl At Her Volcano.
Och nu kommer det sjätte, med låtar från "the great American songbook", som det heter i visan. Skillnaden med detta album är att Rickie Lee Jones återförenas med Russ Titelman, som - tillsammans med Lenny Waronker - producerade Jones klassiska debutalbum samt uppföljaren Pirates.
Nya skivan heter Pieces of Treasure. Första singeln heter Just In Time.
Alla önskar vi väl att vi var lika alerta som Ian Hunter vid 83 års ålder. Den gamle Mott The Hoople-mannen släpper sitt 15:e soloalbum i vår.
Albumet heter Defiance Part 1 och ges ut av legendariska Sun Records. Första singeln heter Bed of Roses och innehåller gästspel från inga mindre än Ringo Starr (om du inte vet vem Ringo Starr är så bör du inte läsa den här bloggen) och Mike Campbell (från Tom Petty & The Heartbreakers).
Caroline Roses album Loner från 2018 är kanske den skiva jag spelat allra mest under se senaste fem åren.
För uppföljaren Superstarså hade Rose oturen att en pandemi kom precis samtidigt som skivan släpptes. Skivan försvann mer eller mindre, när turnerandet ställdes in.
Nu har Caroline Rose samlat ihop sig för att släppa sitt femte album. Det heter The Art of Forgetting och släpps 24 mars. Den andra singeln från albumet heter Miami och släpptes i dag. Den första singeln Love/Lover/Friend släppts redan på förra sidan årsskiftet.
PS: Och femte album? Nja. Rose första album America Religious släpptes independent och är ganska svårt att få tag på i dag. Vissa låtar från den skivan återanvändes på storbolagsdebuten I Will Not Be Afraid. Så kanske är det korrekt att kalla nya skivan för hennes 4,5:e. DS
Klara Andersson, som gör musik under namnet Fågelle, släppte i fredags låten Kroppen, där Thåström sjunger försiktig bakgrundssång.
"Åh, vilken underbar hemlighet det har varit att hålla. Det har burit mig genom de svåraste, stökigaste tiderna. Att veta att detta finns och alltid kommer att göra. Att jag fick göra något med en av mina största hjältar och referenspunkter", skriver Fågelle i ett pressmeddelande.
Om jag tolkar den sparsmakade informationen på Fågelles Facebooksida rätt så kommer det ett album som heter Den svenska vreden 27 januari.
Fågelles debutalbum Helvetesdagar, som kom 2019, är fascinerande, men inte alldeles lättlyssnat - vilket förmodligen var en av poängerna.
Sleaford Mods senaste album Spare Ribs, som kom ut i januari 2021, blev med rätta hyllat.
Nu kommer uppföljaren, UK Grim. Videon till titelspåret kan ses ovan.
Lite beroende på hur man räknar så är det duons sjunde eller tolfte album... Som så många andra band så har Sleaford Mods haft en "officiell" karriär och även en tidigare karriär då skivorna inte hade särskilt bred distribution.
Låtlistan ser ut enligt nedan. Albumet släpps 10 mars.
Bob Hund är ett band jag tappade bort lite grann. Jag följde dem en del i början av deras karriär, men av oklar anledning tappade jag intresset.
Jag blev återigen nyfiken på bandet, faktiskt främst tack vare Medborgarbandets album Vinnaren tar allt. Det var Bob Hunds sångare Thomas Öberg, Nina Persson med flera som satte upp en föreställning på Riksteatern och dessutom skapade musik som gavs ut på skiva.
Så då har jag börjat följa Bob Hund lite grann igen. I november släpptes singeln Nu har du gått för långt. Och 26 januari släpps första delen av dubbelalbumet Drömmen är en råvara/Verkligen är en raffinerad produkt. Den andra delen ska släppas "till sommaren".
– De kommer ömsom hjälpa och stjälpa varandra. Bob Hund försöker studera ett antal motsatsförhållanden både med stjärnkikare och mikroskop. Vi kommer garanterat att misslyckas med att reda ut begreppen och till slut kommer Bob Hund antagligen fabricera fler frågor än svar, säger bandet i ett pressmeddelande.
Det är inte ofta som nya svenska rockband väcker mitt intresse – rättare sagt, det händer i princip aldrig. Men Epok från Luleå har något intressant, som kan leda till större saker. Det fick mig att ställa nyfikna frågor till sångaren och gitarristen LG Norlin.
Epok är (från vänster) LG Norlin, Hugo Ambursley och Paolo Aracri. Foto: Elisabeth Hedman (även gruppbilden nedan).
Ni som har läst mina knappt 30 intervjuer här på bloggen vet att jag har intervjuat många veteraner... artister som har hållit på i 20-30 år, i vissa fall faktiskt 40-50 år...
Nu har jag intervjuat LG Norlin, sångare och gitarrist i bandet Epok, som bara har funnits i knappt två år, om vedermödorna som nya svenskspråkiga band råkar ut för.
Epok släppte sin första singel 2021 och har därefter gett ytterligare tre låtar 2022. Det är svenskspråkig rockmusik som i alla fall leder mina tankar till den där genren som finns någonstans i korsningen mellan postpunk och mainstreamrock.
Hur började du med musik?
– Det var redan som liten, jag hittade någon gitarr. Sedan var det i skolan, i högstadiet. Vi bildade band och uppträdde en del, i samband med julavslutningar och så. Men vi kunde egentligen inte spela, säger LG Norlin.
Bandexperimenterandet fortsatte i större och mindre utsträckning, ofta med hårdrocksinspiration från bland annat Metallica och ZZ Top. Den första riktigt seriösa bandsatsningen, som blev Epok, kom till via sociala medier.
– Jag frågade i en lokal Facebookgrupp för musiker, om det fanns några som hade tid och möjlighet att vara med i ett band. Jag hade gjort några låtar som jag ville pröva och utveckla vidare tillsammans med andra.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Så ni kände inte varandra sedan tidigare?
– Nej, vi kände inte varandra. Men på det sättet kom jag i kontakt med Paolo Aracri som spelar bas. Paolo kände Hugo Ambursley som spelar trummor, och han kom med efter någon månad.
– Ambitionen är att göra det ordentligt – spela in och komma ut och spela för folk.
– Vi brukar säga att vi spelar punkrock, men det är väl mer rock...
Vilka är era inspirationskällor?
– Jag lyssnar mycket på Thåström, och framför allt de grejor han har gjort på senare år. Mycket Neil Young, Nick Cave...
– Sedan försöker vi göra något eget av det, vi vill inte kopiera, men man kan kanske höra inspirationen.
Fyra singlar så här långt
Epoks debutsingel var Kommer du ihåg, ett spår som visar de mer hårdrockiga influenserna. Därefter följde de lite lugnare Hittat hem och Blev så fel. Senaste singeln Min värld är återigen lite mer rockig.
– Den första låten, Kommer du ihåg, den hade jag gjort redan innan vi började med bandet. Det var den första vi började öva på. Där ville jag ha en öslåt.
– Sedan ville vi ha lite variation, med några lite lugnare låtar. Men jag hoppas ändå låtarna funkar ihop, att det inte blir alltför spretigt.
LG Norlin har skrivit texterna till samtliga låtar och musiken till tre av låtarna. Hugo Ambursley har skrivit musiken till Hittat hem.
– Kommer du ihåg var helt klar, men de övriga tre har vi jobbat fram tillsammans. Mycket växer fram när vi repar och sedan har låtarna egentligen varit klara när vi har gått in i studio för att spela in.
Varför valde ni bandnamnet Epok?
– Det finns egentligen inte någon bra historia bakom det... vi bollade en massa idéer fram och tillbaka. Jag tror det var Hugo som sade Epok och då tyckte vi det lät ganska bra. Vi ville ha något som var lätt att komma ihåg och kort.
– På något sätt känns det som att det passar till det vi gör också.
Hur kommer det sig att ni sjunger på svenska, var det självklart för er?
– Ja, det var min tanke från början, att skulle vi göra det, så skulle vi göra det på svenska.
– Jag tänkte att det blir roligare – och bättre. Det är klart att man kan köra på engelska om man vill nå ut till fler, via nätet eller så. Men engelska är inte mitt språk. Det blir de vanliga klichéerna, eller lite nonsenstexter.
LG Norlin i gitarrspelartagen.
Har du några förebilder som textförfattare?
– Det är Thåström, han är fantastisk som textförfattare. Men det finns många andra - Stefan Sundström, till exempel, han är finurlig och rolig. Håkan Hellström.
Vad händer härnäst – fler singlar, ett album?
– Det är inget spikat, men vi har tänkt spela in mer, absolut. Det kanske kommer en till singel. Det är inte omöjligt att det kommer en ny låt inom de närmaste månaderna.
– Sedan vore det kul att kanske göra en EP.
– Vi har ett gäng låtar redan och några nya som vi har börjat testa.
Hur pass mycket har ni varit ute och spelat live?
– Vi har spelat en del, drygt tio spelningar. Men det är begränsat med tillfällen här i stan. Det finns inte så många ställen, för oetablerade band.
– I Umeå fick vi spela förband till Ossler. Det var roligt.
Epok är:
LG Norlin
Spelar: Gitarr, sång
Favoritlåt av Epok: Blev så fel
Tidigare band: Diverse olika konstellationer och experiment genom åren, samt soloprojekt
Paolo Aracri
Spelar: Bas
Favoritlåt av Epok: Blev så fel, Nåt med dig
Tidigare band: Moonshine
Hugo Ambursley
Spelar: Trummor
Favoritlåt av Epok: Kan inte förstå, Kommer du ihåg
Tidigare band: Carlton Smith, Purple heart, First Revival
The New Pornographers - för många mest känt som bandet som Neko Case är med i - släpper sitt nionde album i vår.
Titeln är Continue As A Guest, en vanlig fras som du stöter på ute på internet, när du inte vill logga in på en sajt. A.C. Newman, bandets primäre låtskrivare, förklarar i pressreleasen:
“The idea of continuing as a guest felt very apropos to the times. Feeling out of place in culture, in society—not feeling like a part of any zeitgeist, but happy to be separate and living your simple life, your long fade-out. Find your own little nowhere, find some space to fall apart, continue as a guest.”
Peter Gabriels senaste album med ny musik var Up, som kom ut 2002.
I år ska I/O släppas, 21 år senare.
Med andra ord har Gabriel byggt upp hyfsade förväntningar, när han nu släpper den första singeln, Panopticom. I digitala kanalerna beskrivs den som "Bright Side Mix", så den låter möjligtvis lite annorlunda på albumet.
Och hur låter det då? Jo, det låter som en ganska typisk Gabriellåt, som egentligen hade kunnat legat på vilket som helst av hans album. Inga uppenbara hitkrokar, förutom det envisa upprepandet av ordet "Panopticom". Som för övrigt är ett märkligt ord, eftersom jag tror att ordet egentligen är panoptikon, med n på slutet.
Texten då? Ja, Gabriel säger själv så här i ett uttalande - låten...
"...is based on an idea I have been working on to initiate the creation of an infinitely expandable accessible data globe: The Panopticom. We are beginning to connect a like-minded group of people who might be able to bring this to life, to allow the world to see itself better and understand more of what’s really going on.”
Något datum för albumet finns ännu inte. Av allt att döma är dock bilden ovan omslaget till albumet.
Bandet Dina ögon låter som ett svenskt Fleetwood Mac på senaste singeln, Oas. Jag som alltid haft AOR som guilty pleasure gillar det.
Jag missade bandets självbetitlade debutalbum, men förstår att det har nått vissa framgångar. Deras lyssnarsiffror på Spotify är inte fantastiska, men ganska bra, med nära en miljon lyssningar för deras mest lyssnade låtar.
Man kan fnysa åt easy listening, men i dagens läge är det mer subversivt att ägna sig åt radiopop än åt death metal.
Dina ögons andra album, som heter samma sak som singeln, kommer 3 februari.
Jag träffade hyfsat rätt på listan över årets tio bästa skivor. Men som vanligt finns det några skivor som inte kom med på listan, som jag ändå hade velat nämna när musikåret summerades.
Av någon anledning blir jag mer och mer intresserad av svensk musik, och då framför allt musik som framförs just på svenska språket.
Vilket förvisso inte hindrar att artisterna i fråga har sitt ursprung i Finland. Som till exempel Månskensbonden, vars andra album Nånstans längs en bortglömd breddgrad var väldigt trevligt.
Och Dungens album En är för mycket och tusen aldrig nog är det Dungenalbum som jag har gillat bäst. Tidigare har jag alltid tyckt att något har skavt när jag har lyssnat på dem. Detta känns som det minst konstlade album de har gjort.
Aina Myrstener CellosCellomusik III var lite kort, sex låtar på knappa 30 minuter, men hade annars mycket av samma magi som föregångarna.
Roger RönningsKänslor har ingen ålder är nog Rönnings bästa album sedan de klassiska 70-talsskivorna. Denna åkte ur tio i topp-listan i absolut sista urvalet.
Sault gav ut hela sex album, på många sätt ett fascinerande projekt, men kanske lite översmart.
Jo Schornikows svala album Altar var som gjort för sommarlyssning, men kändes lite för lätt när höstmörkret föll.
Anaïs Mitchellssjälvbetitlade album var också väldigt nära att hamna bland årets tio bästa, men föll bort för att det nästan var lite för perfekt... Det fäste inte riktigt i mitt huvud.
