Jag träffade hyfsat rätt på listan över årets tio bästa skivor. Men som vanligt finns det några skivor som inte kom med på listan, som jag ändå hade velat nämna när musikåret summerades.
Av någon anledning blir jag mer och mer intresserad av svensk musik, och då framför allt musik som framförs just på svenska språket.
Vilket förvisso inte hindrar att artisterna i fråga har sitt ursprung i Finland. Som till exempel Månskensbonden, vars andra album Nånstans längs en bortglömd breddgrad var väldigt trevligt.
Och Dungens album En är för mycket och tusen aldrig nog är det Dungenalbum som jag har gillat bäst. Tidigare har jag alltid tyckt att något har skavt när jag har lyssnat på dem. Detta känns som det minst konstlade album de har gjort.
Aina Myrstener Cellos Cellomusik III var lite kort, sex låtar på knappa 30 minuter, men hade annars mycket av samma magi som föregångarna.
Roger Rönnings Känslor har ingen ålder är nog Rönnings bästa album sedan de klassiska 70-talsskivorna. Denna åkte ur tio i topp-listan i absolut sista urvalet.
Sault gav ut hela sex album, på många sätt ett fascinerande projekt, men kanske lite översmart.
Jo Schornikows svala album Altar var som gjort för sommarlyssning, men kändes lite för lätt när höstmörkret föll.
Anaïs Mitchells självbetitlade album var också väldigt nära att hamna bland årets tio bästa, men föll bort för att det nästan var lite för perfekt... Det fäste inte riktigt i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar