Counting Crows har det inte helt lätt - är de en 90-talsanakronism eller ett klassiskt rockband? Är de en one hit wonder (Mr. Jones) som överlever endast tack vare nostalgi? Eller har de något att säga även 2022?
På Filadelfiakyrkan på lördagen så tycker jag de landar rätt i klassikerfacket. De drar så många starka kort ur ärmen, att det inte gör något att de spelar alla fyra låtar från sin nya EP (Butter Miracle Suite One).
För det ska vi väl erkänna, det är låtarna från deras fyra första album som är överlägset bäst. Album fem, sex och sju kanske låter som Counting Crows, men spottade aldrig ur sig några särskilt klassiska låtar. Och som sagt, de har en ny EP, men ingen i publiken skriker efter någon av de låtarna.
Adam Duritz har inga dreadlocks längre, men han har tagit tillbaka skägget. Viktigast av allt, han har kvar rösten från storhetstiden. Det är mer än man kan säga om många andra artister som så smått börjar närma sig pensionsåldern.
Och bandet är tajt, lyhört, svängigt och rockigt. Enstaka gånger fastnar de i något alltför hårdrockigt, men för det mesta är det just så luftigt och precist som det bör vara.
Duritz ber om ursäkt för att bandet inte varit i Sverige på 20 år. Om man ska tro honom så berodde det helt enkelt på att ingen promotor ringde förrän nu. Det får vara hur det vill med det, jag vill hoppas och tro att Counting Crows fortsätter komma till Sverige, och de får gärna spela in ett album med samma starka låtmaterial som 90-talets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar