Pierre Isacsson blev känd som svensktoppssångare, vilket inte alltid brukar användas som ett positivt omdöme. Vi som växte upp på 70-talet minns hur Då går jag ner i min källare ljöd ur radioapparaterna. Vi tyckte basrösten var rolig och försökte härma den, utan större framgång, med våra ljusa barnröster.
Isacsson vann Melodifestivalen två gånger, med bandet Family Four.
Allt detta förmörkas så klart av att han omkom tragiskt när Estonia förliste 1994.
Nu har hans son Ludvig Isacsson tagit 30 år gamla demoinspelningar med bara sång och gitarr från pappans gamla kassetter och lagt till arrangemang och skapat ett sista postumt album, Innan slutet. Albumet är inte särdeles långt, endast 30 minuter, men är ändå lite av en sensation.
Tonen i texterna är tämligen mörk, Isacssons röst uttrycker oftast en melankolisk känsla. Han sjunger om att "Det är ingenting att hymla om, att jag räds för att bli gammal" - en textrad som står ut eftersom han tyvärr inte fick bli äldre än 46 år.
Skivan kom i slutet av 2021, men jag snappade inte upp den i tid för att lägga den på listan över årets bästa skivor - där den borde ha legat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar