Fredagen bjöd på två skivreleaser som nog väger tungt när skivåret ska summeras.
Paul Wellers Fat Pop (Vol. 1) samt Blood av Juliana Hatfield.
Bägge är artister som varit med ett tag (Weller sedan mitten av 70-talet, Hatfield sedan slutet av 80-talet). Bägge är produktiva och gör i princip vad som faller dem in. Weller har dock betydligt större kommersiella framgångar än vad Hatfield har. Hatfield hade vissa framgångar på 90-talet, medan Wellers album i regel når nummer ett, eller i alla fall topp tio, även nu.
Paul Weller släpper nu sin andra skiva på mindre än ett år. Jag tyckte On Sunset som kom förra sommaren var trevlig, men ärligt talat släppte jag den efter ett fåtal lyssningar. Fat Pop (Vol. 1) låter mer lovande, Weller har fått till melodierna på ett sätt som det var länge sedan jag hörde.
Juliana Hatfield varvar numera originalalbum med coveralbum och kan på så vis hålla en hög utgivningstakt. Blood är första albumet med originalmaterial sedan 2019 års Weird. Med reservation för att jag endast hunnit lyssna en gång, så är Blood en kandidat till årets album...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar