Första Indigo Girls-albumet på fem år

Indigo Girls har inte släppt ett studioalbum på fem år, då One Fine Day kom ut.

Amy Ray och Emily Saliers har sedan dess släppt soloalbum (ett vardera) och ett livealbum med en symfoniorkester.

Nya albumet heter Look Long och släpps 22 maj. Första singeln heter Shit Kickin' och handlar om Amy Rays uppväxt i amerikanska södern.

Som vanligt turnerar Indigo Girls flitigt men framför allt i USA. Till Sverige lär de inte komma den här gången heller.

Steve Earle släpper pjäsmusik

Steve Earles nya skiva bygger till stor del på låtar han skrivit till en pjäs som heter Coal Country, av Jessica Blank och Erik Jensen.

Skivan heter Ghosts of West Virginia och släpps 22 maj.

Enligt Earle själv är skivans syfte bland annat att rikta sig till "människor som inte röstade som jag gjorde".

Första singeln Devil Put The Coal In The Ground kan höras ovan.

Deep Purple åldras med värdighet - och ett nytt album

Det finns många band som åldras genom att splittras, bråka internt och orsaka större eller mindre skandaler. Kanske sinar kreativiteten.

Det är inget för Deep Purple som tvärtom åldras med sällsynt värdighet och dessutom lyckas fortsätta vara produktiva.

7 augusti släpper Deep Purple sitt tredje album på åtta år, betitlat Whoosh! Albumet är, precis som de två föregående, Now What?! (2013) och Infinite (2017), producerat av Bob Ezrin.

Bägge föregångarna är stabila, klart godkända album.

Det är också snyggt att Purples lineup fortfarande har tre av medlemmarna från den mest klassiska av uppställningarna (den s.k. Mark II-uppställningen), nämligen Ian Gillan, Roger Glover och Ian Paice.

Deep Purple spelar i Stockholm, på Hovet, 26 september.

Någon singel från nya skivan finns inte tillgänglig än, därför lade jag in en Youtube-video från en konsert i fjol ovan. Där syns att tempot och attacken är lite mindre vasst än när gubbarna var unga, men de kan fortfarande lira.

Tredje Alice Bag-skivan kommer i april

Alice Bags förra skiva Blueprint var 2018 års sjätte bästa skiva, om jag får tro min egen årsbästalista. Klart är att det var en vitamininjektion med poppig gitarrock precis när 2018 behövde det.

Nu följer hon upp med sitt tredje soloalbum, Sister Dynamite, som släpps 24 april.

Första singeln heter Breadcrumbs och går i samma stil som låtarna på förra skivan.

15:e soloskivan från Paul Weller

Tidsperspektiven blir alltid luriga när en artist som Paul Weller ger ut en skiva. Räknat från Wellers första soloskiva, 1992, så har hans solokarriär varat i 28 år.

Om vi räknar på samma sätt så varade The Jams karriär bara i sex år (1977-1982). Och The Style Councils i sju år (1983-1989, även om deras sista skiva Modernism: A New Decade gavs ut först nio år efter att den spelades in.)

Perspektiven blir konstiga eftersom The Jam-karriären i mångas ögon fortfarande väger blytungt jämfört med vad som kom senare.

Med detta inte sagt att Weller som soloartist saknar meriter. Hans solokarriär har resulterat i såväl klassiska album (t ex Wild Wood, Stanley Road) som klassiska låtar (t ex The Changingman, Broken Stones, Come On/Let's Go, From The Floorboards Up).

Men visst kan jag tycka att ett antal av albumen i solodiskografin känns ovanligt lättglömda.

3 juli kommer soloskiva nummer 15, med titeln On Sunset.

Första smakprovet från Ross The Boss nya skiva

Ross The Boss fjärde skiva kommer 6 mars.

Nu finns också första singelsläppet, en låt kallad Denied By The Cross.

I en intervju i Sweden Rock Magazine säger Ross The Boss själv att målet är att lyssnarna ska kunna sjunga låtarna redan efter en lyssning. Så det är den typen av catchy heavy metal som vi väntar oss.

Intensiv skivsläppsfredag

I går, fredag 21 februari, var en intensiv dag på skivsläppsfronten, med en dryg handfull album som åtminstone är värda att kolla in.

Ordinary Man av Ozzy Osbourne och Blacktop Run av Sonny Landreth kanske jag lyssnar på lite i förbifarten. Likaså Bravado av Rose Cousins.

Slowgolds Aska verkar vara hennes/deras bästa album så här långt, att döma av de låtar som släppts i förväg.

Skotska indiepopparna Spinning Coins andra album Hyacinth låter precis så gitarrglittrigt och sånggnälligt som jag hoppades.

Gamle Saxon-mannen Biff Byfords första soloalbum School of Hard Knocks trodde jag skulle vara en bagatell, men verkar genomarbetat och varierat. Kul!

Den skiva som sannolikt lever längst i mina lurar från denna släppdag är Sarah Harmers Are You Gone. Det är kanadensiskans första skiva sedan 2010. Hör St. Peter's Bay ovan.

Tredje spåret från Lilly Hiatts kommande album

27 mars släpper Lilly Hiatt sin fjärde skiva Walking Proof.

Som alla andra artister så släpper hon ett antal singlar innan albumet. Senast ut är balladen Candy Lunch, se video ovan.

Sedan tidigare har hon också släppt Brightest Star och P-town.

Pablo Dylan släpper album

Förra helgen konstaterade jag i detta inlägg att Pablo Dylan hade släppt en ny låt, Burial of The Dead.

Då hittade jag ingen information om huruvida ett nytt album var i faggorna. Men det är det. Kommande fredag, 21 februari, släpps Notes from Columbia. Enligt en liten video som publicerats på Twitter handlar albumet om "the real people" han mött när han turnerat runt om i USA.

Detta är Dylans första fullängdare, han har tidigare släppt ett gäng singlar samt minialbumet The Finest Somersault.

Ramel släpper liveskiva

Mikael Ramel och hans band gjorde comeback i fjol med I huvet på varann, en skiva som höll linjen från 70-talets lättgungande ordvrängarrock.

Nu kommer en liveskiva med den något krångliga titeln Till dej The Bäst Band - Lajv 2019. Till dej är Mikael Ramels debutalbum från 1972 och nu får vi låtarna live + en del andra låtar från Ramels karriär.

Med gamla rävar som Kenny Håkansson (gitarr) och Göran Lagerberg (bas) är det hela naturligtvis oklanderligt, rent musikaliskt. Och Små partiklar i min Pernod är fortfarande en genialisk översättning av No Particular Place To Go.

Laura Veirs sjunger om skilsmässan

Laura Veirs och maken Tucker Martine, känd producent av bl a First Aid Kit, gick skilda vägar i fjol.

Nu har skilsmässan - som så ofta för artister - också resulterat i musik.

Veirs spelade in I Was A Fool direkt på sin telefon, när inspirationen rann till. Enligt henne den första låt hon spelat in på detta direkta sätt.

Det verkar inte som att Veirs har något nytt album på gång, utan detta är en singel.

Sällsynt Nina Simone-album ges ut igen

1982 gav Nina Simone ut albumet Fodder On My Wings. En skiva som länge varit svår att få tag på och inte distribuerades överdrivet brett ens när den gavs ut.

Vid denna tid hade Nina Simone mer eller mindre gått i exil i Frankrike och sågs lite över axeln av kritiker och publik.

I efterhand har skivan omvärderats och ses i dag som en av de bättre från hennes senare period.

3 april ges skivan ut igen och kommer för första gången till digitala kanaler.

Jason Isbell släpper sjunde albumet

Jason Isbell (och hans band The 400 Unit) släpper sjunde skivan 15 maj.

Jag har egentligen bara följt Isbell på hans två senaste skivor, Something More Than Free och The Nashville Sound, men bägge de är solida insatser.

Det gör att jag känner hyfsat stor tillförsikt inför nya skivan Reunions. Hör spåret Be Afraid ovan.

Lucinda Williams släpper första skivan på tre år

Lucinda Williams släppte This Sweet Old World 2017. Nu återkommer hon med Good Souls Better Angels.

Skivan är producerad av Williams själv, tillsammans med hennes make Tom Overby samt Ray Kennedy som var med och producerade ett av Williams mest framgångsrika album, Car Wheels on a Gravel Road.

Hör skivans första spår, Man Without A Soul, ovan. Good Souls Better Angels släpps 24 april.

Slowgold släpper sjätte albumet

Amanda Werne och hennes kollegor i Slowgold låter lagom indiegungiga på En dag till från kommande albumet Aska.

För varje skiva som Slowgold har släppt har jag tänkt att de - eller hon, ibland syftar Slowgold bara på Amanda Werne, ibland på bandet - närmar sig något som liknar ett helgjutet uttryck.

Mitt problem med tidigare skivor har varit att låtarna inte riktigt fäster. De låter bra, men faller ur mitt huvud så snart musiken tystnat. (Det kan naturligtvis bero på att jag inte lägger tillräckligt mycket tid för att lyssna.)

Vi får se om Aska - som släpps 21 februari - ändrar på den saken.

Pablo Dylan släpper ny låt

Bob Dylans sonson Pablo Dylan fortsätter att släppa musik. Senast ut är Burial of The Dead, som kom i går, fredag.

Förutom de totalt sju singlarna så har han släppt minialbumet (åtta spår) The Finest Somersault. Albumet innehåller dock fem av singlarna, så den totala utgivningen stannar så här långt, om jag räknar rätt, på tio låtar.

Allt kan hur som helst hittas på Spotify.

Ola Magnell är död

Det är trist. Nu försvinner flera av de stora svenska artisterna vi lärt känna i vår livstid.

I februari i fjol dog Magnus Lindberg. Nu har Ola Magnell gått bort, 74 år gammal. Oväntat, men ändå inte. Han hade haft hjärtproblem men planerade både ny turné och en ny skiva.

De sista åren blev skivutgivningen sparsam. 2003 kom Vallmoland och 2010 hans sista skiva, Rolös. Om vi nu inte får någon postum utgivning, så klart.

För mig var dock Ola Magnell i första hand en 70-talsartist, med skivor som Påtalåtar, Nya perspektiv och Europaväg 66.

Magnell hade otvivelaktigt en egen stil. Texterna var poetiska och sången välartikulerad, långt ifrån en del andra 70-talstrubadurers halvslarviga diktion.

Ola Magnell hann uppleva kommersiell succé, framför allt med Nya perspektiv. Och när de kommersiella framgångarna uteblev så hade han alltid sina artistkollegornas enorma respekt. Inte minst artister som Stefan Sundström och Johan Johansson har betonat Magnells inflytande.

Gamla postpunkveteraner lever än

Det finns många gamla brittiska postpunkveteraner som kommer tillbaka, eller lyckas ha oväntat långa karriärer, när du trodde de gav sitt bästa, typ, 1982.

Och okej, att många av dessa band och artister har en karriär även i dag, beror inte till liten del på nostalgi. Det är klart att dagens 55-60-åringar gärna ser tillbaka på hur det var att vara 15-20 år.

Men likväl - band och artister som The Stranglers, Gary Numan och Echo & The Bunnymen lyckas ändå skapa ny musik och spela med en vitalitet som överraskar.

Och nu kommer The Psychedelic Furs tillbaka, bandet som slog igenom med sin tredje skiva, Forever Now, 1982. Det är 29 år sedan bandet senast släppte ett album, World Outside.

Nu kommer Made of Rain, som släpps 1 maj. Första spåret, Don't Believe, låter som om ingenting hänt sedan det postpunkiga 80-talet. Tvärtom får vi precis det majestätiska, storslagna som vi alla behöver just nu.

Liam Gallagher balanserar väl

Liam Gallagher lider inte av artistkomplexet där du inte ska spela de populäraste låtarna du sjungit in.

Således är spelningen på Annexet en veritabel Oasis-festival, där vi får nästan alla gamla favoriter utom Wonderwall och Don't Look Back In Anger.

Det är svårt att gå fel när du inleder en spelning med Rock'n'Roll Star och sedan rullar det på. Mest förvånande är kanske att kvalitetsgapet mellan Oasis-låtarna och Liams sololåtar ändå inte är så stort. Okej, Oasis-låtarna vinner klart, men det är inte fullständig utklassning.

Wall of Glass, Shockwave, The River och Once är riktigt trevliga bitar, men vi får ge dem några år för att se om de når Supersonic- eller Live Forever-nivå. Totalt sett så är kvällens spelning en bra balans mellan Oasis- och solomaterialet.

En annan trevlig sak är att Gallagher uppenbarligen har de ekonomiska resurserna att åka runt med ett riktigt stort band, med keyboards och kör, i stället för bara den klassiska gitarr-bas-trummor-uppsättningen. Det gör att vi får fylliga, stora versioner av samtliga låtar, vilket känns lyxigt.

Mellansnacket? Han försöker vara lite smågrinig och gnäller bland annat på att Annexet är varmt "som Barbados", men innerst inne anar vi att Liam Gallagher just nu trivs ganska bra med livet.