Liam Gallagher lider inte av artistkomplexet där du inte ska spela de populäraste låtarna du sjungit in.
Således är spelningen på Annexet en veritabel Oasis-festival, där vi får nästan alla gamla favoriter utom Wonderwall och Don't Look Back In Anger.
Det är svårt att gå fel när du inleder en spelning med Rock'n'Roll Star och sedan rullar det på. Mest förvånande är kanske att kvalitetsgapet mellan Oasis-låtarna och Liams sololåtar ändå inte är så stort. Okej, Oasis-låtarna vinner klart, men det är inte fullständig utklassning.
Wall of Glass, Shockwave, The River och Once är riktigt trevliga bitar, men vi får ge dem några år för att se om de når Supersonic- eller Live Forever-nivå. Totalt sett så är kvällens spelning en bra balans mellan Oasis- och solomaterialet.
En annan trevlig sak är att Gallagher uppenbarligen har de ekonomiska resurserna att åka runt med ett riktigt stort band, med keyboards och kör, i stället för bara den klassiska gitarr-bas-trummor-uppsättningen. Det gör att vi får fylliga, stora versioner av samtliga låtar, vilket känns lyxigt.
Mellansnacket? Han försöker vara lite smågrinig och gnäller bland annat på att Annexet är varmt "som Barbados", men innerst inne anar vi att Liam Gallagher just nu trivs ganska bra med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar