Florence Welch balanserar på den hårfina gränsen mellan fantastisk och pinsam. Visst är hon en hopplös hippie, en sångerska med svårartat Jesuskomplex och hon sjunger låtar som framförs av ett band som lyssnat för mycket på tribaltrummor.
Att hon klarar sig beror naturligtvis på en stark, egen röst, en förmåga att domptera en publik som få andra och låtar som gnager sig fast i huvudet vare sig du vill det eller inte.
Hennes patenterade publikkontakt räddar några av de mindre starka numren under kvällen i Globen. Och de starka numren (Dog Days Are Over, Ship To Wreck, Hunger) rullar fram som en ångvält.
Florence+The Machine är ett fenomen som måste ses om du inte är totalt allergisk mot showmanship.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar