Häromdagen var det en recensent som ville förbjuda söndagskonserter. Tur att inte Laura Veirs hörde honom. Nalen Klubb blir värsta söndagsmyset med Laura - och Alex Guy, hennes violinist/keyboardist.
När även stora artister brukar ha problem med scennärvaro så är Laura Veirs en naturbegåvning. Inte för att hon gör några stora åthävor, utan för att hon tvärtom är lugn och får alla i publiken att trivas, med lagom underhållande och engagerat mellansnack.
Således får vi frågor om vilket land vi är rivaler med, om vi har babyboxar till nyblivna föräldrar, som Finland har, och om det finns några norrmän i publiken, för hon vill gärna veta varför Karl Ove Knausgård anses kontroversiell i Norge. När hon får veta att Knausgård bor i Lund, där de spelat kvällen innan, så blir hon besviken över den missade chansen att bjuda in honom till konserten.
Musikaliskt får vi både gammalt och nytt, många låtar från 2010 års July Flame, men även från Warp & Weft och senaste skivan, The Lookout.
En enda låt får vi från supergruppskivan Case/Lang/Veirs (vars förstanamn ironiskt nog kommer till Nalen om en dryg vecka), nämligen Song for Judee, hyllningen till Judee Sill. Hon spelar också en låt, inspirerad av Alice Coltrane, dock inte hennes hyllningssång That Alice.
Enligt Laura Veirs själv är det nio år sedan hon var i Sverige senast (även om hon faktiskt glömmer att hon spelat i Stockholm två gånger tidigare...). Låt oss hoppas att det inte dröjer så länge till nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar