Det är synd att Magnus Uggla är som sin egen onda tvilling i en tvålopera.
Vi har Magnus som gjorde kul glamrock och spänstig new wave i slutet av 70-talet. Sedan har vi den imbecille schlagermakaren som gör allsångsrefränger i marschtakt, intill våra dagar 2018.
Den aktuella Göta Lejon-showen (som löper på hela vägen fram till nästa år) kombinerar tyvärr den gode och onde Uggla på ett sätt som närmast liknar pyttipanna. Min förhoppning, när Uggla började prata om att göra en show med bara hits, var att han i alla fall skulle göra en vanlig konsert, med rockband. Jag såg fram emot att höra alla hans bästa låtar från 70- och tidigt 80-tal.
Men så roligt ska vi inte ha det. Nu blir det något slags blandning av minimusikal, krogshow och rockkonsert. Vi får väldigt många av de bra låtarna, men tyvärr ibland bara 30 sekunder, eller en minut.
Och tyvärr kommer alla minnen tillbaka av att Uggla sannolikt - med något enstaka undantag - skrev sin sista bra låt med IQ (ja, det är ju inte Ugglas låt, kanske därför den är bra - det är ju Bruce Woolley som skrev den, Blue Blue (Victoria) hette den då).
När publiken på slutet tvingas hetssjunga Kung för en dag ("Kung i baren" som de flesta antagligen tror att den heter) och lustmordet på Olle Ljungströms Jag och min far, då tar mitt tålamod slut.
Men en eloge ska vi ge Magnus Uggla för att han med Du och jag mot hela världen faktiskt gjort en riktigt bra låt även efter millennieskiftet. Den görs i riktigt fin version i kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar