Hiatt övergav ganska snart alla försök att tävla i new wave-genren och övergick till den Americana (i brist på bättre genrenamn) han ägnat sig åt sedan dess. Costello ville hela tiden vidare, göra mycket mer än endimensionell gitarrock.
De bägge sammanstrålade i en duett på John Hiatts nästan-genombrottsskiva från 1985, Warming Up To The Ice Age, i låten Living A Little, Laughing A Little.
Två år senare gjorde John Hiatt skivan som fortfarande räknas som hans bästa, Bring The Family, tillsammans med Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner. Vid det laget hade Elvis Costello slagit igenom ordentligt, blivit världsstjärna och var på väg bort från det kommersiella spåret.
Nu gör de fortfarande skivor, med varierande kommersiell och artistisk framgång. I Robber's Highway från senaste skivan The Eclipse Sessions sjunger John Hiatt om "mouth full of cotton, feet of clay, I didn't plan on waking up today".
Och åldern tar ut sin rätt. Det är svårt att hävda att The Eclipse Sessions är något av Hiatts bästa verk. Eller att han gjort en riktigt bra skiva på många år. Men jag får ge skivan några chanser till.
Elvis Costello har återhämtat sig från cancer, som lyckligt nog inte hunnit sprida sig. Artistiskt sett är Costello betydligt vitalare än Hiatt. På det där sättet som gör att fansen fortfarande inte riktigt hänger med. Han vill skriva symfonier, för stråkkvartett, sjunga Bacharach, country, hiphop.
Medan alla hans fans bara vill att han sjunger Alison eller Pump It Up.
Nya skivan Look Now är ambitiös, men tillräckligt publikfriande för att det ska kännas som en comeback och en "vanlig" Costelloskiva. Fansen gillar naturligtvis också att Davey Faragher, Steve Nieve och Pete Thomas - dvs. The Imposters - är tillbaka, för första gången på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar