Första kvartalet av skivåret 2018 är över och det är dags att kasta ned några noteringar.
Jag har varit sämre än vanligt på att lyssna intensivt på de nya releaserna. Det känns som om jag mest lyssnat på äldre musik.
Men vad har ändå gett lite avtryck? Jag ska erkänna att First Aid Kits Ruins gått lite varmare än jag först trodde. Jag har svårt för när alla kritiker springer åt samma håll, men ibland beror det ju på att de har rätt. Ruins är stark.
Ezra Furmans Transangelic Exodus var på papperet en kanonskiva. Tyvärr visade det sig att de två bästa låtarna hade släppts innan albumet, och resten var rätt svagt.
Joan Baez förmodat sista skiva Whistle Down The Wind är nog den jag lyssnat allra mest på under året. Jag är barnsligt förtjust i titelmelodin (en halvt bortglömd Tom Waits-låt), och skivan känns solid.
Tracey Thorns Record är garanterat bland årets topp tio. För mig är retrosoundet från syntharnas 80-tal ett plus snarare än ett minus, som en del kritiker sett det som.
Medborgarbandets skiva - bland andra Nina Persson och Thomas Öberg - har gått oväntat flitigt i mina lurar också. Den är också föredömligt kort...
Några skivor som kommit i mars har jag inte riktigt hunnit lyssna på så mycket som jag önskade. Jag väntar mig bland annat mycket av Courtney Marie Andrews May Your Kindness Remain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar