Jag har förgäves försökt se Aina Myrstener Cello live under hösten. Närmast var i Stockholm när hon var förband till Frida Hyvönen på Musikaliska akademien. Men då var det naturligtvis slutsålt.
Aina Myrstener Cellos musik är ett andningshål i ett kvävande musikklimat, där producenterna verkar livrädda för att en gnutta utrymme ska finnas mellan instrument och röster.
På Cellomusik II, precis som ettan, hör vi cellon, enstaka kompletterande instrument och nu på detta album faktiskt också sång, på låten Solo S.
Det är lätt att tro att solomusik med cello skulle bli musealt, anakronistiskt, men Aina Myrstener Cello har mycket gemensamt med Fläskkvartetten och den sortens elektronisk musik som jobbar med loopar och ljudeffekter. Jag hör en släktskap med Julianna Barwick, till exempel.
Låt oss hoppas även på Cellomusik III.
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar