Den förre Immortalgitarristen har nu debuterat som soloartist - även om Abbath sägs vara ett band och Abbath själv rent formellt "heter" Abbath Doom Occulta - och gör det med den äran.
Första halvan av soloskivan är härligt mangel och andra halvan närmar sig rentav melodiös rock. Judas Priest-covern Riding on the Wind är naturligtvis rena popmelodin.
Efter debutskivan har Abbath turnerat flitigt, tyvärr har jag missat Sverigespelningarna men det finns gott hopp om nya försök under 2017.
Jag funderar också lite varför Abbath blir enda hårdrocksrepresentanten på årets lista. Tja, jag har aldrig varit någon Metallica-fan. Baby Metal är kul, men är det verkligen metal? Megadeths Dystopia kom jag aldrig riktigt in i, även om jag medger att det finns något där. Anthraxs senaste skiva försökte jag inte ens med. Testaments Brotherhood of the Snake kan fortfarande bli något, jag måste lägga lite mer tid på den.
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar