Provlyssna på Julianna Barwicks nya skiva

Julianna Barwicks nya skiva Will släpps 6 maj.

Redan nu kan du lyssna på skivan via NPRs utmärkta First Listen-avdelning - via denna länk.

Blues Pills släpper andra skivan

Uppföljaren till Blues Pills debutalbum kommer i sommar. Än så länge finns inte ett exakt releasedatum.

Men det finns en titel på skivan, Lady In Gold, och en låtlista (och en ny pressbild, se ovan). Låtlistan är: 

Lady In Gold
Little Boy Preacher
Burned Out
I Felt A Change
Gone So Long
Bad Talkers
You Gotta Try
Won't Go Back
Rejection
Elements And Things

Prince 1958-2016

Ett av mina tydligaste Princeminnen rör ingen skiva eller konsert med mannen själv. Jag såg honom aldrig live. Jag köpte de självklara skivorna - från Purple Rain till och med Sign O' The Times - men hade inte koll på hans senare utgivning.

När jag köade efter biljetter till Bruce Springsteens Ullevikonserter 1985, så var det på gammaldags manér, med en mindre tältstad av köande utanför Johanneshovs isstadions biljettkassa. Omöjligt att tänka sig i dag, i den digitala tidsåldern.

I kön fanns den obligatoriska trubadurmannen som förgyllde (?) de köandes tillvaro med Springsteencovers. Men mitt i skrålande versioner av Hungry Heart så slog han an några vemodiga ackord i en ballad. Jag försökte först tolka detta som en Springsteenlåt innan jag insåg; det är ju Purple Rain...

Prince var en de starkaste crossoverartister som funnits, i paritet med Michael Jackson. De nådde svarta, vita - alla hudfärger, kulturer, religioner du kunde tänka dig. I den där Springsteenbiljettkön var det vita människor. Vita män. Stoiska, tillknäppta i sina jeansjackor. Men inte ens de kunde ignorera Prince. Så stor var han, så nådde han igenom de hårdaste fasader.

Det är svårt att se skivraden 1999, Purple Rain, Around The World In A Day, Parade, Sign O' The Times (och kanske även Lovesexy) som annat än en svårslagen "purple patch" som är nog för flera livsverk för mindre artister. För Prince var det som om han bara hade skrapat på ytan.

Emily Jane White släpper femte skivan

Ja, jag hoppas fortfarande att Emily Jane White ska få till det där magiska som hon åstadkom på debutalbumet Dark Undercoat från 2007.

Efterföljarna Victorian America (2009), Ode to Sentience (2010) och Blood/Lines (2013) har låtit ungefär som debuten men saknat de riktigt starka låtarna.

29 april släpper Emily Jane White sitt femte album, döpt till They Moved in Shadow All Together. Vi får se om det blir fjärde gången gillt att upprepa debutsuccén.

Efterlängtad ny musik från Aina Myrstener Cello

Aina Myrstener Cellos skiva Cellomusik från 2014 är en av de bästa svenska skivorna de senaste åren.

8 juni kommer uppföljaren, logiskt nog benämnd Cellomusik II. Nedan kan du höra sången Oriens och se videon till densamma.

 

Paul Stanley och Ace Frehleys första samarbete på 18 år

Ace Frehleys nya skiva Origins Vol. 1 släpps i morgon, fredag 15 april.

Skivan är fylld med covers, av bland andra Frees Fire & Water, som sjungs av Paul Stanley. Det är första gången de samarbetar på skiva sedan 1998 års Kiss-skiva Psycho Circus (där de för övrigt inte samarbetade så mycket som vi trodde från början).

Via bland annat denna länk kan du höra Fire & Water.

Uppvisning

Om någon tvivlade på att Ronnie Spector är en av de största sångerskorna vi haft så räcker det med att lyssna på Be My Baby.

Hennes skivutgivning under de senaste decennierna har varit sporadisk, men nu återkommer hon med ett album med hyllningar av 60-talets engelska popmusik. 

English Heart innehåller låtar av bland andra Animals (Don't Let Me Be Misunderstood), Gerry & The Pacemakers (Don't Let The Sun Catch You Crying) och Kinks (Tired of Waiting).

Bäst på hela skivan är I'd Much Rather Be With The Girls, Rolling Stones-låten som naturligtvis hette I'd Much Rather Be With The Boys i originalutförandet.

Fast det räcker att lyssna på vilken låt som helst på den här skivan för att inse att Ronnie Spector sjunger skjortan av de allra flesta.

NPR har också en bra intervju där hon berättar om senaste albumet.

Gubbrocksfest

1941 föddes Bob Dylan och Paul Simon. Det är inte det enda som förenar dem. Bägge har spelat in The Boxer.

Och bägge aviserar sina nya singlar inför de nya skivorna, i dag.

Bob Dylans Fallen Angels släpps 20 maj och är ännu en skiva med låtar som Frank Sinatra har sjungit. Första singeln är Melancholy Mood som du kan höra till exempel här.

Paul Simons Stranger to Stranger släpps 29 april och innehåller nyskrivet material. Första singeln Wristband kan du höra här.

Kvartalsrapport

2016 års första kvartal, januari-mars, har inte varit alltför pjåkigt vad gäller ny musik.

Samtidigt kan jag väl inte hävda att någon artist direkt vält världen med sitt skivsläpp.

De här fem tycker jag är värda att nämna - utan någon inbördes ordning (annat än bokstavsordning):

Abbath, Abbath
Norska svartmetallaren Abbaths första självbetitlade skiva (han var tidigare medlem i Immortal) är märkligt beroendeframkallande. Om man inte är van vid black metal så kanske uttrycksformen är svår att hantera, men bland black metal-fans så är nog Abbath rena mjukisen.

Eric Bell, Exile
Lågmäld, sympatisk skiva från förre Thin Lizzy-gitarristen, som bland annat besjunger Gary Moore och lyckas låta som en kombination av Mark Knopfler och Van Morrison.

Jim Bryson, Somewhere We Will Find Our Place
Kanadensiske Brysons comeback, efter samarbetet med The Weakerthans i The Falkon Lake Incident 2010, är mycket lovande. I trudelutten Ontario har han åstadkommit en hymn nästan lika kanadensisk-ikonisk som just The Weakerthans gamla One Great City! (som handlar om Winnipeg).

Freddie Wadling, Efter regnet
Årets hittills bästa svenska skiva, med den extra bonusen att Stina Nordenstam bidragit med nya sånger. Nordenstam och Wadling har väl lite liknande mystik kring sig i det svenska musiklivet. Freddie Wadling sjunger som vanligt bra, låturvalet känns väl avvägt (till och med den publikfriande Håkan Hellströmcovern) och produktionen av Sebastian Öberg är lätt och exakt.

Brooke Waggoner, Sweven
Amerikanska Brooke Waggoners fjärde album känns som en comeback nästan i nivå med hennes debut, Heal for the Honey från 2008. Genreöverskridande, men lata kritiker hänvisar naturligtvis som vanligt till Kate Bush eller möjligtvis Joanna Newsom.

Wadling i en helt egen kategori

Som bekant är Freddie Wadling en av få artister i Sverige som verkligen står ut från mängden.

På miniturné i Stockholm, Göteborg - två spelningar på söndag kväll, tydligen direkt efter varandra?! Kan det verkligen stämma? I alla fall enligt Wadlings FB-sida - och Malmö så motsvarar Freddie Wadling precis alla förväntningar.

Han sjunger bra, han levererar flipprigt, småfinurligt mellansnack och han har ett bra och lyhört band med sig, varav jag inte känner till någon av musikerna förutom Fläskkvartetten- och Tant Strul-veteranen, cellisten Sebastian Öberg.

Det allra mesta av nya skivan Efter regnet levereras, inklusive Stina Nordenstam-kompositioner, Velvet Underground- och Håkan Hellström-covers.

Freddie Wadlings medverkan i Så mycket bättre i höst kan sluta på två sätt; antingen blir han enormt folkkär och fyller Ullevi eller så blir han ännu mer indie än vad han redan är...

Shawn Colvin och Steve Earle släpper gemensamt album

10 juni släpps Colvin & Earle, av de gamla countryrockrävarna Shawn Colvin och Steve Earle.

De har turnerat tillsammans nyligen och redan på 80-talet gjorde Shawn Colvin en cover på Steve Earles Someday, på hennes skiva Cover Girl.

Via Rolling Stone kan du provlyssna på You're Right, I'm Wrong from nya skivan.