När jag köade efter biljetter till Bruce Springsteens Ullevikonserter 1985, så var det på gammaldags manér, med en mindre tältstad av köande utanför Johanneshovs isstadions biljettkassa. Omöjligt att tänka sig i dag, i den digitala tidsåldern.
I kön fanns den obligatoriska trubadurmannen som förgyllde (?) de köandes tillvaro med Springsteencovers. Men mitt i skrålande versioner av Hungry Heart så slog han an några vemodiga ackord i en ballad. Jag försökte först tolka detta som en Springsteenlåt innan jag insåg; det är ju Purple Rain...
Prince var en de starkaste crossoverartister som funnits, i paritet med Michael Jackson. De nådde svarta, vita - alla hudfärger, kulturer, religioner du kunde tänka dig. I den där Springsteenbiljettkön var det vita människor. Vita män. Stoiska, tillknäppta i sina jeansjackor. Men inte ens de kunde ignorera Prince. Så stor var han, så nådde han igenom de hårdaste fasader.
Det är svårt att se skivraden 1999, Purple Rain, Around The World In A Day, Parade, Sign O' The Times (och kanske även Lovesexy) som annat än en svårslagen "purple patch" som är nog för flera livsverk för mindre artister. För Prince var det som om han bara hade skrapat på ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar