Samtidigt kan jag väl inte hävda att någon artist direkt vält världen med sitt skivsläpp.
De här fem tycker jag är värda att nämna - utan någon inbördes ordning (annat än bokstavsordning):
Abbath, Abbath
Norska svartmetallaren Abbaths första självbetitlade skiva (han var tidigare medlem i Immortal) är märkligt beroendeframkallande. Om man inte är van vid black metal så kanske uttrycksformen är svår att hantera, men bland black metal-fans så är nog Abbath rena mjukisen.
Eric Bell, Exile
Lågmäld, sympatisk skiva från förre Thin Lizzy-gitarristen, som bland annat besjunger Gary Moore och lyckas låta som en kombination av Mark Knopfler och Van Morrison.
Jim Bryson, Somewhere We Will Find Our Place
Kanadensiske Brysons comeback, efter samarbetet med The Weakerthans i The Falkon Lake Incident 2010, är mycket lovande. I trudelutten Ontario har han åstadkommit en hymn nästan lika kanadensisk-ikonisk som just The Weakerthans gamla One Great City! (som handlar om Winnipeg).
Freddie Wadling, Efter regnet
Årets hittills bästa svenska skiva, med den extra bonusen att Stina Nordenstam bidragit med nya sånger. Nordenstam och Wadling har väl lite liknande mystik kring sig i det svenska musiklivet. Freddie Wadling sjunger som vanligt bra, låturvalet känns väl avvägt (till och med den publikfriande Håkan Hellströmcovern) och produktionen av Sebastian Öberg är lätt och exakt.
Brooke Waggoner, Sweven
Amerikanska Brooke Waggoners fjärde album känns som en comeback nästan i nivå med hennes debut, Heal for the Honey från 2008. Genreöverskridande, men lata kritiker hänvisar naturligtvis som vanligt till Kate Bush eller möjligtvis Joanna Newsom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar