Sista liveinspelningen med Motörhead

27 maj släpps Clean Your Clock, de sista liveinspelningarna med Lemmy och Motörhead.

Inspelningarna är tagna från Zenith i München, konserterna 20 och 21 november. Bandet gjorde sin allra sista spelning i Berlin, 11 december. Mellan München och Berlin hann Motörhead bland annat besöka Stockholm och Göteborg.

Skivbolaget skriver:

"Where there had once been almost too-fast breakneck pace, there was measured yet still thunderous rock’n’roll served up only as they could, Phil Campbell playing better and better, and Mikkey Dee elevating the art of drumming to the superlative heights which made him one of metal’s most coveted skinsmen."

Vilket jag lite elakt tolkar; bandet spelade ganska långsamt och Lemmys insats var tyvärr inte av gammalt gott slag (eftersom hans insats inte ens omnämns i promotexten). I Stockholm så gjorde han nog sitt bästa, men det märktes att saker och ting inte stod rätt till. Lemmy avled 28 december.

Clean Your Clock släpps i ett flertal olika format, bland annat en samlingsbox som innehåller såväl vinyl som cd och dvd.

Förhandslyssna på Bleacheds nya skiva

Bleached fick uppmärksamhet med sina första singlar och första albumet Ride Your Heart, som kom ut 2013. Jag gillade framför allt Fleetwood Mac-ripoffen Searching Through The Past.

1 april kommer albumuppföljaren Welcome The Worms, som du kan lyssna på redan nu via NPR.

Det låter garagigt, gapigt och indierockigt. Kanske inte med de melodier jag hade önskat skulle medfölja.

Obetalbar Uggla

Magnus Ugglas show på Orionteatern, Hallå! Popmusik, kickar å kläder, är svårslagna två timmar.

Uggla berättar historien om sitt liv, men koncentrerar sig på uppväxten och 70-talet. Och sedan hoppar det till lite nutid också, med en rysk pianolärarinna som skrämmer honom och en 96-årig mamma som fortfarande hänger med. Och fadern dog, och brodern dog, och det gamla kompisgänget med Bobbo, Staffan och Jerry är också skingrat, vind för våg.

Musikaliskt får vi mestadels 70-talslåtar, ibland i korta, abrupta versioner. Vi får fina Du och jag mot hela världen (från Pärlor åt svinen, 2007), som skildrar just 70-talet. Och som avslutning får vi Mälarö kyrka, som Uggla höll på att sabba hela sin punkcredd med när han spelade in på en EP, strax efter genombrottet.

"Popoffer" kallade Uggla och hans vänner sig, det är en term som nutidens unga skulle skaka på huvudet åt, ungefär som Ugglas generation ställde sig frågande inför svingpjattar. Men det säger väldigt mycket om Uggla, han kom aldrig över den där Mott The Hoople-spelningen på Kåren. Han är fortfarande ett popoffer, i ordets bästa bemärkelse.

Showen spelas på Orionteatern till på lördag, 26 mars. Därefter på Dramaten 30 maj (slutsålt), 3 juni (slutsålt), 14 juni och 15 juni.

Mysgung med Garry

Det är alltid roligt att undersöka de där skivorna som sidofigurerna gör. Ni vet, när AC/DCs trummis Phil Rudd plötsligt gör en soloskiva, eller när Carla Jonsson i Eldkvarn får utrymme utan sin bror.

Eller Garry Tallent i Bruce Springsteens E Street Band. Han har precis släppt Break Time, vilket indikerar precis det vi talar om, det här är någonting han spelat in mellan alla världsturnéer med Bruce.

Hur låter det? Jo, mysig, gungande musik med tydlig New Orleans-inspiration. Lite som en ännu softare Dr. John eller Allen Toussaint.

Kanske är det lite väl snällt, men ibland behöver man ju snälla, mysiga skivor också.

Dexys släpper nytt album

De förkortade Dexys Midnight Runners, nu bara Dexys, släppte sitt fjärde album One Day I'm Going To Soar 2012, 27 år efter album nummer tre.

Nu kommer det femte albumet bara fyra år senare.

Let The Record Show Dexys Do Irish And Country Soul är den finurliga titeln på skivan som släpps 3 juni. Den sägs innehålla traditionella irländska sånger som Carrickfergus.

Ovan kan du se och höra en två minuter lång "trailer" till låten Women of Ireland.

Nytt album av Garbage

I kategorin "jaha, håller de på fortfarande?" hittar vi Garbage, bandet som är mest känt för sångerskan Shirley Manson och trummisen/producenten Butch Vig och deras förmåga att hitta slagkraftiga refränger (Only Happy When It Rains).

Bandets sjätte skiva släpps 10 juni och heter Strange Little Birds. Som många andra har de inte längre något storbolagskontrakt utan släpper skivan på eget bolag.

Garbage har tidvis legat nere och detta är endast andra skivan på tio år.

Äntligen ett nytt album av Julianna Barwick

Just när jag började tro att denna vår skulle bli den tristaste skivvåren i mannaminne så aviserar Julianna Barwick att hon kommer med den "riktiga" uppföljaren till 2013 års Nepenthe, som var det årets bästa skiva.

Förvisso släppte Barwick EP:n Rosabi 2014, men det var något slags samarbete med ett ölbryggeri, vilket kändes lätt suspekt.

Nya skivan heter Will och släpps 6 maj.

Ovan hör du smakprovet Nebula, vars grunder enligt Julianna Barwick är inspelade med en Moog Mother-32.

Dylan släpper ny skiva i vår

Något exakt datum är inte aviserat men Bob Dylan släpper en ny skiva i vår.

Fallen Angels är uppföljaren till Shadows In The Night, fjolårets skiva med covers av sånger som Frank Sinatra en gång sjungit in.

April bjuder på Dylanturné i Japan - bland annat nio konserter (!) i Tokyo - och i juni och juli väntar USA-datum som i skrivande stund sträcker sig fram till 17 juli.

Trivsamt med Eric Bell

Eric Bells nya album Exile är som en mysig välsittande kofta. Om du gillar koftor. (Personligen är jag ingen koftkille.)

Gitarristen är fortfarande mest känd för sina fyra år i Thin Lizzy (han spelar på de tre första albumen, och även på bandets första hitsingel, Whisky In The Jar. Den sistnämnda låten plus publikfavoriten The Rocker från Vagabonds of the Western World är de mest kända Eric Bell-riffen).

Nu har Eric Bell en återupplivad solokarriär och åker runt och spelar lite, företrädesvis på de brittiska öarna.

Det nya albumet är en småtrevlig blandning av sånger som generationskamraterna Mark Knopfler och Van Morrison kunde ha stått bakom. Roligast är måhända den gamla 50-talsrockaren Rip It Up, där man anar att Bell faktiskt fick upp pulsen lite.

Finast är avslutande Song for Gary, tillägnad Bells efterträdare i Thin Lizzy, Gary Moore, ett mycket Van Morrison-liknande spår (tänk mannens tidiga, eftertänksamma 80-talsplattor).