Creep släpper debutalbum i augusti

Vi som gillade Creeps fyra första singlar (Days, You, Animals, Call Her) har ett glatt besked nu: Debutalbumet Echoes släpps 13 augusti.

Lite trist är att dessa fyra singlar också finns med på albumet, vilket gör att endast sex av låtarna är nya.

Fast det är svårt att bli besviken när du provlyssnar på Introduction från skivan. Precis den typ av mörka, ödesmättade synthmattor som vi vant oss vid.

Läs mer och provlyssna på Introduction här på Spins sajt.

Earle tillbaka till rötterna

Steve Earle har aldrig gjort några gigantiska avsteg från den bredbenta countryrockmittfåra där han vistas, men experimenterade åtminstone med en DJ på scenen för några år sedan.

Nu är han tillbaka riktigt stadigt i de jordiga rötterna. The Low Highway är så grundläggande Steve Earle att den nästan vore parodisk, om den inte vore så bra. Earle och bandet, The Dukes (& Duchesses), bjuder på alltifrån stonesig rock (Calico County) till countryballader (The Low Highway), näst intill cajungung (That All You Got) och protestsång (mot Wal-Mart, Burnin' It Down).

Jag har inget skäl att klaga. Bandet svänger, produktionen är perfekt avvägd, Earle har låtskrivarpennan vässad och låter engagerad när han sjunger. En av de mest förutsägbara höjdpunkterna på skivvåren...

Det kan bli en kul konsert på Nalen 11 juni.

Märklig liveskiva

På onsdag 17 april släpps skivan Electric Light Orchestra Live. Det sägs vara den femte liveskivan som släpps med ELO, men det beror lite på hur man räknar, om man bara inkluderar ljudupptagningar eller även video/DVD etc.

Electric Light Orchestra Live är inspelad 2001, då bandet egentligen var Jeff Lynne som soloartist. (Okej, Richard Tandy var med även på denna liveinspelning och han var ju med under bandets guldålder. Men 2001 var han inhyrd musiker, mer än något annat.) Studioskivan Zoom från samma år, bär syn för sägen. Det låter inte ELO, det låter Jeff Lynne som soloartist.

Ett vet vi säkert: Under bandets egentliga existens, fram till 1986, gav ELO bara ut en liveskiva, den märkliga The Night The Light Went On In Long Beach.

Skivan spelades in i maj 1974, innan bandet ens gjort sitt "mini-genombrott" i USA med Eldorado, och ett par år innan det riktigt stora världsgenombrottet med A New World Record.

Vid den här tiden innehöll bandet medlemmar som snart skulle lämna - den gänglige basisten Michael de Albuquerque med sin djupa basröst hörs tydligt på bakgrundssång. Hans fru hade tröttnat på att Michael var ute på turné för jämnan. Cellisten Mike Edwards är ett kapitel för sig. Han brukade spela cello genom att föra en apelsin eller grapefrukt längs med strängarna. Edwards exploderande cello var ett annat inslag. (Det var en fejkcello, Hugh McDowell spelade den riktiga musiken, bakom ridån.) Edwards avled tragiskt 2010 när en 600 kilo tung höbal rullade ut på vägen och träffade bilen han körde.

Varför är The Night The Light Went On In Long Beach märklig? Därför att ELO vid den här tiden är ett sökande band. Det var Roy Wood som var den egentliga visionären bakom ELO, även om Jeff Lynne självklart också var en stark figur. Men det var Wood som ville använda klassiska instrument och göra en helt ny typ av rockmusik som tog vid där The Beatles experimentella sida hade slutat. Roy Wood slutade i bandet redan under inspelningarna av bandets andra skiva, ELO II.

Därför låter ELO just sökande på The Night The Light Went On In Long Beach. Och sökandet märks i det underliga låtvalet. Bara nio låtar (varav två medleyn, med totalt fyra låtar) och nästan alla är covers - Day Tripper av The Beatles, Roll Over Beethoven av Chuck Berry, In The Hall of The Mountain King av Edvard Grieg... Great Balls of Fire av Hammer/Blackwell. Och violinisten Mik Kaminskis solo som inkluderar Orange Blossom Special av E.T. Rouse.

Och förutom alla covers - en instrumental, Day Breaker. Det gör att Jeff Lynne bara sjunger två egenkomponerade låtar på hela skivan, Showdown och 10538 Overture.

ELO låter kort sagt som ett knäppt coverband som fått ett psykbryt och släpat med sig en stråkensemble. Skivan ligger mig mycket varmt om hjärtat och jag lyssnar på den regelbundet.

Fleetwood Mac spelar ny låt

Och kommer enligt uppgifter med en ny ep inom några dagar. Fan trot.

Omslaget till Willie Niles nya skiva

För en artist som debuterade 1980 har Willie Nile producerat sig relativt sparsamt. American Ride, som släpps i år, är bara hans åttonde studioalbum.

American Ride har finansierats via en insamlingskampanj via Pledge Music. I dagsläget har skivan nått 326 procent av sitt mål. (Tack vare, bland annat, mig.)

I Sverige är nog Willie Nile fortfarande mest känd för att Ulf Lundell spelade in en cover på Vagabond Moon, som han kallade Under månen i natt, på albumet Sweethearts.

Exakt releasedatum finns ännu inte för skivan, men det talas om "tidigt 2013", och då får ju Willie raska på.

Kvartalsrapport

Ja, om vi skulle ta och summera första kvartalet av skivåret?

I korta drag; inga stora sensationer, men första kvartalet brukar innebära relativt få skivsläpp, så höjdarna brukar dröja till senare delen av året.

Bäst hittills är Division Street av Harper Simon. Tekniskt sett släpptes den - i Sverige - under kvartal 2, närmare bestäm 1 april, men eftersom jag förhandslyssnat på den i flera veckor så struntar jag i det. En rockigare, mer indiebetonad Simon jämfört med den snällare debuten, där Harper lät som sin pappa, Paul Simon.

David Bowies återkomst, efter tio år, The Next Day, är naturligtvis värd att notera. Jag tror många övervärderat albumet i ren glädje efter Bowies återkomst, men nog håller skivan hög klass. Jag är dock inte redo att börja jämföra den med Bowies tidigare klassiker.

Jag gillar ju den djupt originella Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, den bitvis ganska knäppa comebackskivan av Adam Ant. Till och från låter det som osorterade demoinspelningar, men det är också lite av poängen. Här ska allt med, och kanske särskilt det som låter lite kantigt och ofärdigt. Jag tycker det låter som charmig new wave från skiftet mellan 70- och 80-tal.

Talangfulla Brooke Waggoner är tillbaka på allvar med Originator. Kanske hennes mest kommersiella album, även om jag har svårt att se henne klättra på andra listor än, typ, collegeradiotopplistor. Några otydligare spår hindrar Originator från att vara den där riktiga fullträffen.

Jag gillade aldrig Tomorrow Morning som var 2010 års "ljusa" Eels-skiva. Den kändes krystad efter den briljanta och dystra End Times som kom tidigare samma år. Nu har Mark Oliver Everett kommit på rätt spår igen och är lite lagom grubblande på Wonderful, Glorious.

Den sista skivan jag vill nämna lite extra är The Raven That Refused To Sing (and Other Stories) av Steven Wilson. Alla är inte bekväma med progrock, inte ens den moderna varianten, men ni borde ge den här skivan en chans. Utmärkt.

Besvikelser? Ja, Under radarn av Stefan Sundström tycker jag är kvalitetsmässigt sämre än 5 dagar i augusti, den utmärkta föregångaren från 2010. Stas av Ossler har fortfarande inte riktigt gripit tag i mig på samma sätt som Osslers tidigare skivor. Tooth and Nail av Billy Bragg är rentav trist.

Omslaget till Black Sabbaths nya skiva offentliggjort

Och lustigt nog offentliggörs det snarare via en video på Youtube (ovan) än via en traditionell omslagsbild.

13 släpps 12 juni. Det är första studioalbumet som Black Sabbath spelat in med Ozzy Osbourne på sång sedan 1978 års Never Say Die.

Mest spelade låtarna i mars

Dessa låtar har jag lyssnat på mest i min Ipod under mars månad:

1. Bonnie Brae, Harper Simon
2. King of The Night Time World, Kiss
3. This Is A Blitz, The Presidents of The United States of America
4. Bombs Away, Eels
5. Rumble, Brooke Waggoner
6. Hollywood Dream, The Runaways
7. The Next Day, David Bowie
8. Everytime You Leave, Joel Plaskett
9. Blind Willie McTell, Bob Dylan
10. Brothers Under The Bridge, Bruce Springsteen