I korta drag; inga stora sensationer, men första kvartalet brukar innebära relativt få skivsläpp, så höjdarna brukar dröja till senare delen av året.
Bäst hittills är Division Street av Harper Simon. Tekniskt sett släpptes den - i Sverige - under kvartal 2, närmare bestäm 1 april, men eftersom jag förhandslyssnat på den i flera veckor så struntar jag i det. En rockigare, mer indiebetonad Simon jämfört med den snällare debuten, där Harper lät som sin pappa, Paul Simon.
David Bowies återkomst, efter tio år, The Next Day, är naturligtvis värd att notera. Jag tror många övervärderat albumet i ren glädje efter Bowies återkomst, men nog håller skivan hög klass. Jag är dock inte redo att börja jämföra den med Bowies tidigare klassiker.
Jag gillar ju den djupt originella Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, den bitvis ganska knäppa comebackskivan av Adam Ant. Till och från låter det som osorterade demoinspelningar, men det är också lite av poängen. Här ska allt med, och kanske särskilt det som låter lite kantigt och ofärdigt. Jag tycker det låter som charmig new wave från skiftet mellan 70- och 80-tal.
Talangfulla Brooke Waggoner är tillbaka på allvar med Originator. Kanske hennes mest kommersiella album, även om jag har svårt att se henne klättra på andra listor än, typ, collegeradiotopplistor. Några otydligare spår hindrar Originator från att vara den där riktiga fullträffen.
Jag gillade aldrig Tomorrow Morning som var 2010 års "ljusa" Eels-skiva. Den kändes krystad efter den briljanta och dystra End Times som kom tidigare samma år. Nu har Mark Oliver Everett kommit på rätt spår igen och är lite lagom grubblande på Wonderful, Glorious.
Den sista skivan jag vill nämna lite extra är The Raven That Refused To Sing (and Other Stories) av Steven Wilson. Alla är inte bekväma med progrock, inte ens den moderna varianten, men ni borde ge den här skivan en chans. Utmärkt.
Besvikelser? Ja, Under radarn av Stefan Sundström tycker jag är kvalitetsmässigt sämre än 5 dagar i augusti, den utmärkta föregångaren från 2010. Stas av Ossler har fortfarande inte riktigt gripit tag i mig på samma sätt som Osslers tidigare skivor. Tooth and Nail av Billy Bragg är rentav trist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar