Electric Light Orchestra Live är inspelad 2001, då bandet egentligen var Jeff Lynne som soloartist. (Okej, Richard Tandy var med även på denna liveinspelning och han var ju med under bandets guldålder. Men 2001 var han inhyrd musiker, mer än något annat.) Studioskivan Zoom från samma år, bär syn för sägen. Det låter inte ELO, det låter Jeff Lynne som soloartist.
Ett vet vi säkert: Under bandets egentliga existens, fram till 1986, gav ELO bara ut en liveskiva, den märkliga The Night The Light Went On In Long Beach.
Skivan spelades in i maj 1974, innan bandet ens gjort sitt "mini-genombrott" i USA med Eldorado, och ett par år innan det riktigt stora världsgenombrottet med A New World Record.
Vid den här tiden innehöll bandet medlemmar som snart skulle lämna - den gänglige basisten Michael de Albuquerque med sin djupa basröst hörs tydligt på bakgrundssång. Hans fru hade tröttnat på att Michael var ute på turné för jämnan. Cellisten Mike Edwards är ett kapitel för sig. Han brukade spela cello genom att föra en apelsin eller grapefrukt längs med strängarna. Edwards exploderande cello var ett annat inslag. (Det var en fejkcello, Hugh McDowell spelade den riktiga musiken, bakom ridån.) Edwards avled tragiskt 2010 när en 600 kilo tung höbal rullade ut på vägen och träffade bilen han körde.
Varför är The Night The Light Went On In Long Beach märklig? Därför att ELO vid den här tiden är ett sökande band. Det var Roy Wood som var den egentliga visionären bakom ELO, även om Jeff Lynne självklart också var en stark figur. Men det var Wood som ville använda klassiska instrument och göra en helt ny typ av rockmusik som tog vid där The Beatles experimentella sida hade slutat. Roy Wood slutade i bandet redan under inspelningarna av bandets andra skiva, ELO II.
Därför låter ELO just sökande på The Night The Light Went On In Long Beach. Och sökandet märks i det underliga låtvalet. Bara nio låtar (varav två medleyn, med totalt fyra låtar) och nästan alla är covers - Day Tripper av The Beatles, Roll Over Beethoven av Chuck Berry, In The Hall of The Mountain King av Edvard Grieg... Great Balls of Fire av Hammer/Blackwell. Och violinisten Mik Kaminskis solo som inkluderar Orange Blossom Special av E.T. Rouse.
Och förutom alla covers - en instrumental, Day Breaker. Det gör att Jeff Lynne bara sjunger två egenkomponerade låtar på hela skivan, Showdown och 10538 Overture.
ELO låter kort sagt som ett knäppt coverband som fått ett psykbryt och släpat med sig en stråkensemble. Skivan ligger mig mycket varmt om hjärtat och jag lyssnar på den regelbundet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar