Kvartalsrapport

Jag har ju glömt att summera första kvartalets skivsläpp. Vi kan lugnt konstatera att det var en försiktig början på året. Men några guldkorn har faktiskt dykt upp.

Ron Sexsmiths Long Player Late Bloomer är årets hittills bästa skiva. Såväl hittigt som genuint, såväl smäktande ballader som poppigare spår.

J Mascis Several Shades of Why bjuder på årets bästa låt, i titelspåret. Vemodigt, vackert. Det är en fullträff att Mascis plockat fram den akustiska gitarren och skruvat ned volymen.

R.E.M. har fått blandad kritik för Collapse Into Now. Jag vill inte ranka den bland trions allra bästa, men nog håller den fyrstjärnig status?

Docenterna samlade ihop tre ep-skivor till en lp, under namnet Medan vi spelar pop. Kul, men tyvärr ganska ojämnt.

PJ Harveys Let England Shake har fått många lovord, även av mig. Men, som vanligt, skulle jag vilja säga, känns PJ Harvey mer intressant på papperet än i verkligheten. Intresset slocknar rätt snabbt.

Jag nickar även i riktning mot Anders F Rönnblom som samlat tidigare utgivna låtar på Tambourines & Lovers och gav ut den i samband med live-dvd:n Live från välfärden.